Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett forskargeni och bestsellerförfattare

Annons

För en bred allmänhet har Stephen Hawking blivit den mest kände naturvetaren i världen - av alla nu levande vill säga. Som teoretisk fysiker har han under ett halvt sekel bedrivit forskning och skrivit böcker om universums uppkomst och utveckling; om gravitationsvågor, Big Bang och så kallade Svarta hål i rymden. Och under hela denna tid har han, totalförlamad, varit bunden till sin rullstol. Mestadels har han kommunicerat via en digital röstmaskin.

Geniförklarad blev han tidigt, Stephen Hawking, idag 72 år gammal, men något Nobelpris har han ännu inte fått. Och nu lär han i den kapplöpningen förmodligen vara förbisprungen av forskarna vid Bicep2-teleskopet i Antarktis, som lyckats mäta de mikrovågor som bär spår av universums uppkomst för miljarder år sedan.

Men delvis samma saker som forskarna vid teleskopet i Antarktis ägnat sig åt har alltså även varit Stephen Hawkings forskningsfält, vilket han skrivit om i sju populärvetenskapliga böcker och ett stort antal tidskriftsartiklar.

Hans mest kända bok kom 1988 och heter Kosmos – en kort historik med den mer spektakulära undertiteln Från Big Bang till Svarta hål. Den låg på The Times bestsellerlista i 237 veckor, översattes till ett 40-tal språk och sålde i totalt drygt tio miljoner ex i hela världen.

Nu har Stephen Hawking sammanfattat sin forskning och sitt liv i en kort självbiografi, som idag kommer ut på svenska med den kärnfulla titeln Min historia. Den kosmologiska forskningen kan, även uttryckt på enklast möjliga vis, vara nog så invecklad att förstå för icke-fysikern, men den här lilla självbiografin handlar lika mycket om Hawkings privatliv under tidiga ungdomsår, den obotliga sjukdomen ALS, som han levt med i mer än femtio år, hans äktenskap, familjeliv och många resor, dock allt i skuggan av hans vetenskapliga arbete och författarskap.

Med ett ursprung bland småbönder i Yorkshire växte Stephen Hawking upp i en lätt excentrisk akademikerfamilj i London. Pappan var medicinsk forskare och bedrev sin forskning i både Afrika och Indien. Sannolikt hade det tidigt såtts ett frö med forskningsintresse hos den lille Stephen även om lättja och slarv huvudsakligen präglade skoltiden, enligt minnestecknaren själv, som uppriktigt bekänner, att Jag låg aldrig över genomsnittet i min klass. Men klasskamraterna lär väl ändå inte utan anledning ha gett honom smeknamnet Einstein . . .

Sjutton år gammal skrivs han in vid universitetet i Oxford och det blir då startskottet för en vetenskaplig karriär av sällan skådat slag. Men redan vid 21 års ålder ger sig de första tecknen på neurologisk sjukdom tillkänna och det konstateras snart att Hawking lider av den obotliga ALS.

När man ställs inför utsikten att dö ung inser man ändå att livet är värt att leva och att det finns massor man vill göra, skriver Hawking, som bestämde sig för att kämpa och ge sig helt i kast med den kosmologiska forskningen. Och inte bara det, han gifter sig, skaffar barn och försöker leva ett så normalt vardagsliv som möjligt medan förlamningen alltmer fysiskt handikappar honom.

Han är intensivt verksam som vetenskapsman och mycket framgångsrik. Belöningarna och uppmärksamheten låter inte vänta på sig. Men han har förmåga att betrakta både sig själv och sitt arbete med humor och självironisk distans. Det händer att han slår vad med någon kollega om ett forskningsresultat med insatsen/priset av helårsprenumeration på en porrtidning.

Det är alltså med glimten i ögat som Hawking sammanfattar och utvärderar sitt liv. På det hela taget känner han sig vara stillsamt nöjd. Mitt funktionshinder har inte varit något allvarligt handikapp i mitt vetenskapliga arbete, skriver han.

Men nog skulle väl Nobelpriset i fysik ha varit något att kröna denna märkliga livsbana med?