Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett brev betyder för mycket

Annons

Första brevet kom strax efter jul 2012. Det var väl bara en lite sen julhälsning, trodde jag. Det var det inte.

Man brukar inte skriva julkort på det där dödsallvarliga sättet. I vanliga fall står det oftast "God jul och gott nytt år".

Men här skulle det flås och dödas. Inte riktiga julkortskutymen.

Ni kanske har läst om en journalist på Länstidningen som blivit dödshotad.

Jo, det var jag.

Precis som om det inte skulle räcka med att magen svällt en bra bit över idealomfånget så dök det in riktigt allvarliga dödshot med några månaders mellanrum, totalt fem stycken.

Såklart funderade jag på vem som önskade livet ur mig. Jag brukar ju flamsa på i radion på fredagar, men, tänkte jag, man ska vara ofattbart lättstött om något som sägs där skulle vara värt ett dödshot. Det var nog ingen som kunnat dra nåt så långt upp i näsan på grund av det. Kunde det vara något jag skrivit? Precis som jag sa under rättegången är ju inte måndagsspalten ämnad att reta gallfeber på nån. Men, tänkte jag. Det kanske finns någon torgtaliban som inte gillar att jag ifrågasätter det kloka i att bygga om ett rätt mysigt Stortorg till en kliniskt död stenöken. Kanske det någonstans fanns en notorisk tomgångschaufför som inte gillade att jag skrev att ha motorn igång utan att åka är det yttersta tecknet på ignorans.

Till påsk kom nästa brev. Det var inget trevligt med påskkärringar och ägg, ris och sånt där. Det var visserligen en teckning, men knappast en gullig. Den där leende streckgubben som talade om att han visste var jag bodde var läskigast i all sin enkelhet.

Men det var väl kanske det där med att en bild säger mer än tusen ord. Efter den kontaktade jag polisen. Chansen att de skulle få tag i den som skickat breven var väl liten, men det kände ändå tryggare att ha polisväsendet bakom ryggen. Det var lugnt ett tag och jag trodde nästan att jag skulle slippa fler brev, men efter några månader igen kom ytterligare ett. Trodde jag och eftersom man ju har sett ett och annat Miami CSI och lärt sig att mystiska brev ska öppnas med plasthandskar på. Handskrivna adresser – handskar på. Men den här gången var det bara en inbjudan från en bilfirma i ett kuvert kemiskt rent från dödshot.

Nu var jag mer och mer säker på att det inte skulle komma fler hot, men efter några dagar låg det ett brev på hallgolvet skrivet med en handstil som jag kände igen lite för väl. 

Posten hade en slogan för några år sedan:

Ett brev betyder så mycket.

Jorå, visst är det så, men vissa skulle man helst slippa.