Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett år passerar revy i messmörets huvudstad

Att göra slut via sms, messmörets huvudstad på fallrepet, Långforsen, Lillänge och ÖFK:s avancemang till Allsvenskan är några av alla de ämnen som visslar förbi i årets Östersundsrevy betitlad "#kulnärdethändernåt". Trettondagsafton var det premiär på Storsjöteatern.

Annons

2015 inleddes med deltävling av melodifestival i Östersund och debatt om landsbygdsförakt efter en vid det här laget väl genomdiskuterad text från Expressen kultur som byggde på just det uttrycket: "Det är kul när det händer nåt".

Vem har tecknat bilden av oss? Vi själva eller någon innanför tullarna? Den frågan ställs i inledningsnumret som heter just: #kulnärdethändernåt. Det är lite intressant att just revyn ställer de frågorna eftersom en lokalrevy i högsta grad är medskapande i platsens självbild och leker friskt med tillgängliga schabloner: Karlakarlen n'rektun hårding till exempel, välskriven av Jan Sundberg och spelad av Mats Hurtig. Han är machoidealet draget långt bortom sin spets och en av de återkommande karaktärerna som möter stort jubel och är verkligt rolig, mycket också tack vare Mats Hurtigs mimik och timing. När Patrik Zackrissons pratglada fru och Mats Eklunds tystlåtne make sitter på älgpasset tänker jag: Hur hade det blivit om de gjort tvärtom? Samtidigt har vi Ada, Beda och Ceda som är tre damer, spelade av män, som rör sig fritt i förhållande till rådande kvinnoideal, längtar sex och dricker rosé (brännvin och hallonsaft, harrda, harrda). Det hade varit kul att se den kvinnliga halvan av ensemblen i fler komiska sketcher som den skruvade mordgåtan på Sylarnas fjällstation.

Ett nytt grepp är att glänta på kulisserna och skapa en metanivå där revyn bland annat kritiserar sig själv. Det blir som en röd tråd och är ett innovativt grepp men landar inte alltid helt rätt, det är svårt att dissa sig själv, kliva ur illusionen och samtidigt ha publiken med på noterna – det skapar en liten osäkerhet hos publiken – hur är det tänkt nu?

Det finns också annat än komik, bortgångna förebilderna Magnus och Brasse hyllas i ett fint nummer. Den nya orkestern känns ibland lite för avskärmad i Sally Langfords rent hållna scenografi men gör starkt musikaliskt avtryck i flera nummer, som i numret "Hjärterum" där Kiki Korths-Aspegren i sångligt 1950-talsstuk för fram ett budskap med tydlig adress till flyktingkrisen: Finns det hjärterum finns det stjärterum. Ett budskap som är återkommande, revyn tar tydlig ställning mot främlingsfientlighet.

Ska jag välja ut ett favoritnummer är det nog ändå Marit Erikssons tolkning av Benny Anderssons "Du måste finnas". Här får hon verkligen ta ut svängarna som musikalartist i ett starkt nummer som dessutom har en väldigt rolig twist – jag ska inte avslöja vilken.

Läs också:

Så blir Östersundsrevyn

Marit ny i revygänget

Börtnan – ett jämtländskt Shangri-La