Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Essaouira – Marockos kustpärla

Vackert patinerad i vitt fascinerar Essaouira med sin luggslitna charm. Här tillbringar man lugna dagar, sida vid sida med fiskare och surfare. Men regionen präglas också av alla de kollektiv som arbetar med regionens guld: arganoljan.

Annons

Torrt och sandfärgat breder landskapet ut sig mot horisonten, ökenlikt. När arganträden börjar kanta vägen vet vi att vi närmar oss Essaouira, en liten mytomspunnen stad vid Atlantkusten i Marocko.

– Snart ser vi nog getterna i träden, säger Mouhssine, vår chaufför.

Guideboken påstår märkligt nog att getterna är en myt – kanske för att vissa binder fast djuren i trädet och tar betalt av förbipasserande turister. Men getterna klättrar också själva, jag och mitt resesällskap ser en hel hord smidigt hoppa upp på grenarna för att äta av de goda argannötterna – en av traktens viktigaste naturresurser.

Efter timmarna i öknens färgskala möter Essaouira med matt, vit patina. Staden är omtalad för sin magiska atmosfär. Vid första anblicken påminner den om en medelhavsstad, i nyanser av blått och vitt. Det kanske inte är så konstigt, en fransk militärarkitekt stod för ritningen, med Saint Malo i Frankrike som förebild. I mitten av 1700-talet grundade man medinan och en örlogshamn. Essaouira blev en viktig handelsstation och förlänades smeknamnet "Porten till Timbuktu". Både arkitektur och stämning har präglats av blandningen av människor som levt här; berber, araber, afrikaner och européer, samt både judar, muslimer och kristna. På 1970-talet började dessutom artister vallfärda hit, bland annat Orson Welles och Jimi Hendrix.

Med smeknamnet "vindstaden" förstår man varför så många surfare hittar hit. Av samma anledning lämpar sig stränderna inte alltid för bad. Vi strosar i stället fram i sanden, och styr mot Moulay Hassan, torget där turister, fiskare och barn som sparkar boll möts. Fiskmåsar spatserar på stadsmuren och kretsar över den närliggande hamnen.

Hit går man för en av Essaouiras bästa matupplevelser: enkla stånd ligger uppradade och erbjuder snabb tillagning av den dagsfärska fångsten. Hummer, snapper och sardiner grillas och avnjuts vid träborden.

– Lova att komma tillbaka, ropar försäljarna när vi strosar förbi fiskvagnarna.

I medinans myllrande gränder hamnar man snart på någon av huvudgatorna, Mohammed Zerktouni och rue Mohammed el-Qory. Vi förlorar oss bland de små gränderna, dricker mintte, tittar i små butiker, går in i ett berberapotek vars golv består av drivor med argannötter.

På souken, stadens marknad, står en man i jallaba plötsligt bredvid.

– Kom, jag ska visa er något, säger han med nollställt ansikte.

Sedan lommar han snabbt fram genom allt trängre gränder, med oss i släptåg. Vi hinner bli nervösa. Men sedan visas vi in i ett minimalt rum, där ett tiotal kvinnor arbetar med argannötter. Hakima välkomnar oss:

– Vi har många kvinnokollektiv i stan, men alla gör inte arganolja. Vissa gör getost eller kryddor, säger hon stolt.

– Just här jobbar 45 kvinnor, men vissa sitter ute i landet. Vi delar på vinsten.

Kvinnokollektiv har blivit ett sätt för kvinnor att kunna överleva i regionen. Här är man helt beroende av arganträden, som växer på cirka 8 300 kvadratkilometer mellan Agadir och Essaouira. Torka och urbanisering hotar växtligheten, men satsningar görs på att så fler träd.

Nästa dag åker vi till Afous Argan, som är anslutna till kollektivens officiella organisation, L'UCFA. Kvinnorna småpratar och skrattar under det tålamodskrävande arbetet med att ta fram oljan som gjort succé världen över.

– Till en liter arganolja behövs tre kilo färdigskalade nötter och fyra arbetsdagar för en kvinna, förklarar Fatima som demonstrerar det tidskrävande arbetet, och förklarar vilken betydelse det har. Särskilt för ensamstående kvinnor.

– Det här är det enda sättet för de här kvinnorna att få hjälp i regionen. Målet för kooperativet är att hjälpa dem till en egen försörjning.

I Essaouiras medina upptäcker vi också kollektiv som arbetar med träsniderier. Här finns dessutom intressanta konstaffärer, bokbutiker och gallerier. På eftermiddagen smälter vi intrycken med en nypressad fruktjuice på det lilla charmiga torget Marché aux Grains. Många nöjer sig med att komma till Essaouira någon dag från Agadir. Men staden är värd mer tid. Det är något smått beroendeframkallande över dess lugn, solnedgångarna vid havet och de ruffiga små gränderna.