Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Axelsson

Vår älskade pappa fick stilla somna in, efter en hel del mödor under de sista sju åren.

Annons

 

Pappa föddes en vacker försommardag på Gäddede sjukstuga av mor Anna. Hans far hette Erland. Pappa var den förstfödde i familjen Axelsson och sedan utökades barnaskaran med ytterligare fyra syskon, två systrar och två bröder.

Familjen bodde på gården Murunäset, Frostviken, vid foten av det mäktiga fjället Murufjället. Pappa var verkligen en fjällets son, som tyckte om att vara ut i naturen och då var fisket det stora intresset. Detta intresse delade pappa med övriga familjen, samt senare i livet även med oss barn och mamma Carin. Sedermera fick hans älskade barnbarn Micael upp ögonen för tjusning i att gå runt en tjärn med fiskespöet i hand eller att sitta ute på Kvarnbergsvattnets solgnistrande is en strålande vårvinterdag med farfar.

Familjen Axelsson flyttade till Östersund när pappa skulle börja sjätte klass, då på Norra skolan. Det var inte så lätt att komma till stan och prata bred Frostvikendialekt, mobbning förekom även då, men pappa klarade av det bra.

Åren gick och han tog körkort och arbetade som lastbilschaufför fram till 1949, då han fick anställning på brandkåren. Det innebar både dramatiska och känslomässigt starka upplevelser vid brand- och ambulansutryckningar.

1950 flyttade vår mamma Carin till Östersund, på lite av vinst och förlust, hon hade en längtan norrut och från sin hembygd i Östergötland få utlopp för sin för kärlek till skidåkning.

Det var inte bara kärleken till skidåkningen som fick henne att bli Jämtland trogen livet ut, hon mötte även kärleken när hon föll för pappa Erik. De förlovade sig på pappas 25-årsdag 1952 och bröllopet gick av stapeln i Reimyre kyrka 1953. Det som förenade mamma och pappa förutom kärleken, var deras gemensamma idrottsintresse. Båda två spelade handboll för IF Castor, samt att pappa hade ett stort fotbollsintresse. Han var en välkänd profil inom korpfotbollen, både som spelare och som domare. 1969 kom Ope IF in i hans liv, då tillfrågades om han kunde tänka sig att ta på sig lagledarrollen och han tackade gladeligen ja. Under årens lopp, fram till 1987 då han lade sin karriär som lagledare på hyllan, har inte mindre än sju tränare passerat revy i Ope, men endast en lagledare.

Vår mamma gick hastigt ifrån oss 1989 och pappa miste inte bara sin livskamrat, utan och sin vän som han delade det mesta med. 2002 kom ett dråpslag för vår så friska och vitala pappa, han fick en stroke och det såg ganska mörkt ut. Men med järnvilja och envishet, samt rehabilitering på Remont-hagen kunde han flytta hem efter cirka sex mån. Pappa har haft turen att förutom handikappet efter stroken, fått vara frisk. Han hade ett otroligt tålamod och ett positivt humör, samt, att vi kunde konstatera att hans underbara humor inte tagit skada. Vi fick många glada skratt in i det sista. Tack pappa.

Jan-Erik och Annalena

Mer läsning

Annons