Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Endimensionell och långtråkig gerillafilm

/
  • S:t Che. Benicio Del Toro spelar ett revolutionärt helgon utan gränser i ”Che – Gerillaledaren”. Foto: Scanbox

Originaltitel: Che part two

Genre: Drama

Med: Benicio Del Toro, Demián Bichir, Rodrigo Santoro

Regi: Steven Soderbergh

Speltid: 2 tim 12 min

Censur: 11 år

Annons

Betyg: 1 Che Guevara försvinner från Kuba och lämnar bara efter sig ett brev till vännen Fidel Castro: ”Andra nationer kallar på min blygsamma hjälp”. Så ploppar han upp igen bland något förtryckt folk, sliter av sin förklädnad, greppar en kalasjnikov: Ta-daa – Revolutionsmannen!

Steven Soderberghs två-avsnitt-och-en-evighet långa film om Che Guevara förhåller sig till vanlig revolutionsromantik som porr till romantisk komedi: Tyngre, mer detaljerat, några bra scener men stor längtan att snabbspola resten. I del två, ”Gerillaledaren”, följer vi Che till Bolivia dit han kommer för att göra en extreme country makeover.

Och även om vi bortser från Che-svitens grundproblem – är det moraliskt rätt att glamourisera galjonsfiguren för en diktatur? – finns inte mycket försonande att säga om Soderberghs djungelvrål till filmprojekt.

Förutom att filmen är löjligt lång – det är revolution i realtid, en film på två timmar hade känts segt, Soderbergh gör två – ägnar man den mesta tiden åt att störa sig på dess predikande ton. Som många politiskt ”medvetna” amerikaner har Soderbergh tonfallet hos en Unga örnar-ledare med för stora glasögon. Han talar till tioåringar.

I scen efter scen kommer Che och hans muntra milismän till någon förtryckt bonde, betalar ett hiskligt överpris för en mager griskulting, botar barnens bristsjukdomar och drar vidare till ropen ”Må Gud återgälda er”.

Revolutionsschablonen når sin kulmen när S:t Ches goa gubbar på flykt från automateld rusar förbi en mjölkande bondkvinna och, artigt bugande, ropar ”Ursäkta, god morgon, vi skulle inte kunna få köpa en kanna mjölk av er?”

Benicio Del Toro i huvudrollen pustar och frustar, men hans och Soderberghs Che är så endimensionell att det är lika omöjligt att känna något för honom som det är att engagera sig i hans ständiga militärmanöver med skäggiga gröna män i regnskog.

Che-sviten är helt enkelt svartvit som en hockeydomare, lika ivrigt gestikulerande och lika rättrådig.

Mer läsning

Annons