Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"En viktig röst i provinsen"

Den röda färgen är tecknet som håller ihop böckerna i Ann-Marie Wikanders trilogi. Sigrid rodnar lätt, är fräknig och med avvikande hårfärg förstår hon gradvis i halvkvädna visor att hon är en oäkting, titeln lyder "Sigrid – röd som skam". Att kallas gökonge och röräv får hon tåla. I "Sigrid – en skugga av blod" har den kvinnliga skammen gjort entré. Månadsblödningen, stoppdukarna, fulheterna som inte får synas men som måste komma för att hindra den värsta skammen, den oönskade graviditeten. Nu avrundar författaren med "Sigrid – blod är tjockare än vatten" och den står för den oskrivna lagen att släkten går först. Hela berättelsen utspelar sig under tio år från första världskrigets slut och framåt, huvudsakligen i en by i norra Jämtlands inland, där livet som det levs i granntorpen OlOlssas och LarsLarssas är huvudtemat. Sigrid är tjugo år och året är 1928 i den tredje delen.

Ann-Marie Wikander är det oansenliga livets skildrare. Storheten ligger i enkelheten när hon lågmält blottlägger detaljer och trivialiter i vår närhistoria, vi som härstammar från torpen och småbruken i Jämtland. Man går på dass, vispar kornmjölet ner i kvällsgröten, äter sill och potatis, badar sällan och nödtorftigt i pannmuren, dagarna går, slitet består, årstiderna växlar och kvinnorna blir på det viset oftare än önskvärt. Det är mindre än hundra år sedan. En händelse som ser ut som en tanke är den växande mängden av böcker om utveckling mot små ekologiska gårdar som en möjlig lösning på en ohållbar livsstil och övertro på att tekniken fixar allt.

Sigrid hade drömmar om att sångrösten skulle ta henne från byn eller att en främling skulle komma med bussen och förändra hennes liv. Så blev det inte. Grannen och styvfadern bestämde över hennes huvud att pigplatsen hos fint folk i Sikås måste slopas trots att Sigrid var resklar. Hon behövdes som piga i LarsLarssas, där husmodern var sjuk. "När dä komme te sjukdoman, då jätt man hjalpes åt." Punkt slut.

Sigrid blev våldtagen av Axel, bypojken som inte riktigt var som andra. Hon hoppas i det längsta och kokar sina trasor för syns skull men i den avslutande bokens första kapitel har värkarna börjat mitt i vårbyket. Barnet föds hemma i OlOlssas med brännvin på en sockerbit som smärtlindring men om faderskapet tiger Sigrid trots moderns forskande. Att det är Greta, den synska kvinnan i fäboden, som återfötts i barnets gestalt, är Sigrid övertygad om. Sanningen om våldet och Axel har Sigrid i sin förtvivlan bara yppat för Söby-Märta, som önskar sig ett barn till men när lill-Greta är född är den tanken omöjlig. Sigrid ser klarsynt på sitt öde men lovar sig själv att fortsätta med sång och skratt som sin förebild Greta. För barnongens skull. Kärleken kommer oväntat och inte med bussen. Den föds ur en förnimmelse av likhet och innerlighet som mjukar upp det stumma och hårda vardagslivet. I LarsLarssas finns också fiolen, den uttrycker vad inga ord får fram. Den beska innebörden i talesättet, blod är tjockare än vatten, får Sigrid till slut erfara.

Bo Oscarssons "Orlboka" är mitt sällskap i läsningen men jag finner ingen anledning att slå upp. Den variant av jämtska författaren valt och som härstammar från byar norr om Strömsund, är begriplig för alla läsare, inte bara för de invigda. Ann-Marie Wikander är en viktig röst i provinsen.