Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En världsmusikfest det svänger om

/

Svenskt, irländskt, brasilianskt och mycket mer. För sjätte året i rad anordnar Estrad Norr en världsmusikfest som heter duga. Nästa lördag, den 13 februari, är det dags.

Annons

För tredje gången hålls World Rhythm Fest i år på Gamla Teatern. På två scener kommer det att spelas medryckande, rytmisk musik med folkliga förtecken hela kvällen.

Först ut på stora scenen är Eitre, en svensk grupp som spelat ihop sedan 2003 och under åren skaffat sig en stor och trogen publik.

Svängig instrumentalmusik och ödesmättade ballader med starka influenser från County Clare på Irlands västkust är Eitres specialitet.

Gruppen består av Marco Pollier, uileann pipes, Kevin Ryan, trätvärflöjt, Dag Westling, sång, gitarr och banjo, Esbjörn Hazelius, fiol, cittern och sång, samt Fredrik Bengtsson, kontrabas/basmandola.

Eitre anländer till länet redan denna vecka och inleder en turné i skolorna på torsdag. Dagen före världsrytmfesten, fredag 12 februari, gör de två offentliga framträdanden, en lunchkonsert i Gamla kyrkan i Östersund och en kvällskonsert på Revsundslogen.

Avlöser Eitre på Gamla Teaterns stora scen gör McDades, ett band från Edmonton i västra Kanada där syskonen Jeremiah, Solon och Simon McDade växte upp med folkmusikspelande föräldrar.

Jeremiah sjunger och spelar fiol, sax och flöjt, Simon sjunger och spelar gitarr och Solon spelar bas. Tillsammans med Shannon Johnson, fiol och sång, och Mark Wheaton, trummor, framför de tre syskonen kanadensisk rootsmusik med stark rytmisk gnista och känslosamma texter.

McDades har vunnit flera priser för sina skivor hemma i Kanada och 2006 utsågs gruppen till bästa kanadensiska världsmusik- och instrumentalgrupp.

Artisten som kommer därnäst behöver nog egentligen ingen utförligare presentation.

– Ale Möller var med på vår allra första World Rhythm Fest för sex år sedan och det känns väldigt kul att få hälsa honom välkommen i år igen, säger Monica Bergander på arrangerande Estrad Norr.

Multiinstrumentalisten Möller är närmast en ikon inom svensk världsmusik och drar fulla hus vartän han uppträder. I sitt band, som nu arbetat ihop i nästan tio år, har han samlat folkmusikkompetens från olika hörn av världen; Maria Stellas, Grekland, sång och zils, Mamadou Sene, Senegal, senegalesisk fiol, Magnus Stinnerbom, Jössehärad, fiol, mandola, gitarr och sång, Sebastian Dubé, Kanada, kontrabas och sång, samt Rafael Sida Husixar, Mexico, slagverk.

Född i Uganda och bosatt i Göteborg och Berlin är Jacqueline Nakiri, med artistnamnet Jaqee, som avslutar kvällen på stora scenen.

Efter två rosade soloalbum kom hon 2009 ut med sin senaste skiva, tyskproducerade ”Kokoo Girl,” som tog hem förstapriset i rytmklassen på Manifestgalan häromkvällen.

Med ”Kokoo Girl” har Jaquee som artist växt till högre höjder och långt utanför Sveriges gränser, menade Manifestjuryn: ”Hon har en oerhört säregen och känslofylld röst och har lyckats med konststycket att uppdatera roots, reggae och ska till ett modernt sound.”

Jaqee har med sig ett manstarkt kompband bestående av åtta rutinerade reggaemusiker.

Två av världsrytmfestens framträdanden sker på den mindre scenen i ordenssalen. Men akterna går omlott så den som vill höra allt ska ha möjlighet att gå emellan.

Miriam Aida Trio låter svenska visor möta brasilianska rytmer. Miriam Aida är bosatt i Malmö och ser sig själv främst som en liveartist.

– Det jag vill ha är den här känslan av här och nu, när det bara finns hjärtslag och nuet, säger hon i en intervju i musikmagasinet Lira.

Inte desto mindre har Miriam Aida gjort flera rosade skivinspelningar och med den senaste”Letras Ao Brasil” blev hon Grammisnominerad 2010. Hennes kompmusiker på skivan, Mats Andersson, gitarr, och Ola Bothzén, trummor, finns också med på scenen i Ordenssalen.

Efter Miriam Aida får den som vill återse Esbjörn Hazelius från Eitre sin chans. Esbjörn, även han Grammis-nominerad i år, framträder här med ett mindre band bestående av Olle Eriksson, Göran Wennerbrandt och Jonas Åkerlund. Här sjunger han egna sånger på svenska, ofta färgade av både irländsk, svensk och amerikansk äldre musik. Varm och jordnära musik som fängslar och berör.

Mer läsning

Annons