Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En underbar men stundtals obegriplig saga

/
  • Han heter Rango, han är en kameleont och han spelar huvudrollen i vårens bästa, och märkligaste, film. Den är rolig, skrämmande och en aning obegriplig - precis som alla stora sagor.Foto: Industrial Light & Magic/UIP

Biostaden
Titel: Rango

Genre: Animerat

Premiär: 4 mars 2011

Svenska röster: Andreas Rothlin Svensson, Claudia Galli, Fred Johansson med flera

Regi: Gore Verbinski

Speltid: 1 tim 43 min

Censur: 7 år

Annons

Känslan när man väntar sig att se det ena och det i stället dyker upp det totalt andra. Den känslan. Man slår upp rullgardinen och möts av höstens första snötäcke. Man väntar på tåget och det kommer i tid. Man slår sig ner framför en bioduk och förväntar en småseg barnfilm om en rolig ödla i Vilda västern och får ett existentiellt, visuellt, grymt, utmanande drama om en rolig ödla i Vilda västern.

Den känslan.

Under mina elva år som filmrecensent har jag blivit riktigt överraskad högst åtta gånger. Två av dem har det varit av regissören Gore Verbinski. Han gjorde den gravt underskattade "Weather man" med Nicolas Cage till filmhistoriens sannaste, elakaste och roligaste skildring av den moderne medelklassmannen.

Och nu gör han "Rango".

"Rango" marknadsförs som en barnfilm. Och det är väl okej, om ditt barn är upplagt för skämt om metodskådespeleri, fejkbröst och cojones - redan de första tio minuterna. Och det är alldeles tipptopp om det visar sig att ditt barn därefter vill skratta åt skämt av typen "Thespianer? Är inte de olagliga i sju stater?"

Men jag skrattade. Gissa om jag satt där och skrattade som en hyena på koffein. När jag inte var strängt upptagen med frågan "Vad är det jag ser? Vad ÄR det jag ser?" Och frågan "När det här projektet skrevs, finansierades och filmades - vem av regissören, finansiärerna eller Johnny Depp var då mest yr av destillerad kaktus?" (Depp gör huvudödlans originalröst - försök se originalet, inte den dubbade versionen.)

Sedan fastnade jag i resonemang om olika hybrider. "Rango" är som om teaterabsurdisten Ionesco skulle specialskriva en huvudroll åt "Ice age"-ekorren. Nej, den är som Svampbobs, Shreks och Sergio Leones fulsnygga kärleksbarn. Nej, den är som om bröderna Coen skulle ha gjort den här i hemlighet och leasat ut "True grit" åt småkusinerna Coen.

För det här utvästar "True grit". Way out west. Det är truer grit, grittier truth, spagettivästern i sin renaste, och märkligaste, form.

Jag hade aldrig en aning om vad jag skulle få se i nästa scen. Ingen aning om vad jag såg ens när jag såg det, ingen aning om vad jag just sett. Men jag är djupt tacksam att jag fick se det.

Mer läsning

Annons