Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En tittarmagnet

Det är väldigt lätt att förföras av en snyggt designad bil. Men nästan ännu lättare är det att falla för ett härligt motorljud.

Mercedes SLS AMG, Måsvingen kallad, har både och.

Annons

Mercedes SLS AMG är en riktig tittmagnet. Den spektakulära formen signalerar rå sportbil med häftigt innehåll. Den som råkat titta bort när den passerar vaknar definitivt när ljudet från motorn slår till.

Det ljud som drabbar en när de 571 hästarna från V8:an springer igång måste upplevas. Det vrålar, brölar och vibrerar och det kommer en och annan avgassmäll vid lite häftigare körning. Jag själv ler lite fånigt och trampar gärna lite extra på gaspedalen.

Bilen är på sätt och vis en pånyttfödelse av 300 SL som Mercedes lanserade i mitten av 1950-talet och kallades Måsvingen. Dörrarna är upphängda i ovankant och i uppfällt läge liknar de vingar.

De är mer snygga än praktiska, de tar plats och är i vägen. Nedstigningen i bilen bör till exempel planeras. Först drar man upp dörren, duckar för den samtidigt som man elegant försöker glida ned mitt i den skålade stolen.

Väl där nere inser jag att jag inte når att stänga. Får lätta i stolen för att nå. Ingen tyngd att tala om, men vinkeln på armen blir underlig.

Naturligtvis ska man ta tag i dörren när man glider ned, tänker jag, men glömmer det alltid. Efter några dagar får jag ont, typ tennisarm.

Ja, ja, jag är väl inte direkt målgrupp för bilen - ung, lång, vältränad man i sina bästa år - men ändå. Varför finns det ingen stängningsknapp? Skulle antagligen bli för tungt. SLS har en extremt lätt aluminiumkaross och varje plusgram skulle inverka på prestandan.

För vad vore väl SLS utan sina excellenta prestanda! Bilen är byggd av AMG, ett dotterbolag till Daimler AG, och det företag som står för Mercedes prestandabyggen.

De har gjort ett bra jobb. SLS AMG är inte bara kul att titta på, den är härlig på vägen. Den suger tag i asfalten, söker sig in i och ur kurvorna på ett väldigt tryggt sätt. Det känns som om jag kan gasa på, provocera och utmana hur mycket som helst utan att det händer något.

Jag sitter dessutom bra och sikten är oväntat god. Det enda som lurar ögat är motorhuven, som är oääändlig. Det är jätteklurigt att bedöma avståndet till framförvarande hinder.

Den sjuväxlade dubbelkopplingslådan är skön och jobbar bra. Den har fyra olika program, inklusive manuellt som sköts via paddlar på ratten.

Hur roligt det än är att köra den här bilen, bör den upplevas i små doser. Man blir rätt mör i längden av stenhård stötdämpning, urstyv fjädring och rått motormuller.

Och betänk vad den förbrukar! Och släpper ut! Det kan ju inte vara bra för miljön.

Nu tillverkas ju inte SLS AMG i flera hundra tusen exemplar utan bara i ett fåtal, så skadan blir mikroskopisk. Till den som ändå förfasas över siffrorna kan jag berätta att redan om två år kommer en eldriven SLS AMG med litiumjonteknik. Då blir det bara nollor i utsläpp och förbrukning. Men minst lika häftiga prestanda.