Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tanke till nära och kära

Annons
Hösten sjunger på sista versen och i porten till vinterdvalan står allhelgonahelgen, den ljusomstrålade, som vi ägnar de nära och kära som lämnat oss.
Seden att tända ljus på gravarna är inte så gammal. Den anammades först på storstädernas kyrkogårdar och det var först efter andra världskriget som den spreds över resten av landet. Och visst är det en vacker syn med alla de flämtande lågorna, som stämmer både till andakt och eftertanke. Nya traditioner skapas och gamla seder försvinner. Sorg och saknad tar sig olika uttryck.
Från uppväxten i min hemstad där det är långt mellan kyrka och kyrkogård minns jag hur trafiken stillnade när begravningståget passerade och hur männen blottade sina huvuden. Att klä sig i svart var - och är - ett tecken på aktning för den döde. Svart var ju färgen på högtidsdräkten. Till och med brudklänningen var svart ända fram till förra sekelskiftet. Och vem minns inte de långa slöjorna som bars av de närmast sörjande förr i världen. Också ansiktet doldes av en kortare slöja. Änkan var ofta svartklädd under hela det så kallade sorgeåret. För den övriga familjen trappades färgen ner till blått och violett.
Männen bar ett brett sorgband fastsytt på kavajens eller ytterplaggets vänsterärm. Det avlöstes så småningom av ett litet band som fästes vid kavajslaget. Hovet påbjöd för sina kvinnliga medlemmar svart lång klänning med vita manschetter, vit krage med långa snibbar samt vitt midjeförkläde.
Nya traditioner skapas. Blommor läggs vid olycksplatser och ljusen tänds. Anna Lind, Olof Palme, prinsessan Diana och många, många andra. Människor har behov av att få manifestera vad de känner. I kyrkan tänds varje söndag ljus för de församlingsmedlemmar som under veckan avlidit och klockorna ringer tacksägelseringning. Det är en urgammal men för många alldeles bortglömd tradition. Förutom bönen för de döda och deras anhöriga lästes i min barndoms kyrka också en psalmvers. Naturligtvis olika verser.
Den som lästes vid tacksägelsen efter min mamma glömmer jag aldrig. Den passar också mycket bra så här i allhelgonatid:
Du breder kring min väg Ditt ljus
från evighetens värld
Och öppnar mig Ditt fadershus
vid målet för min färd.

Mer läsning

Annons