Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En storartad debut

"Man får med åren något att berätta, som inte bara hänger i det blå…" Så säger mimaroben i sång nr 40 i Harry Martinssons diktverk Aniara. Tomas Bannerhed arbetade 15 år som universitetslärare, redaktör och utredare och han reste runt i världen innan han började skriva skönlitteratur.

Debutromanen "Korparna", 2011 års Augustvinnare, tog tio år att fullborda, alltså inget hastverk. Det är vad jag tänker när jag läser recensenternas förundrade lovord över en enastående mogen debut.

Tomas Bannerhed liknar varken Martinsson, Moberg eller Lo-Johansson på annat sätt än att han är en stor berättare och att hans historia angår oss på djupet. En radiointervju ger mig ledtrådar till hans författarskap. Hur gör man sig fri från generationers bundenhet vid jorden och tunga förväntningar på att ta vid och fortsätta sin fars eviga slit? Jag har vänt jorden ryggen, säger Tomas Bannerhed och beskriver hur romanen dels är en bearbetning av en allt annat än bekymmerslös barndom och dels ett sätt att öppna en kanal till människors tankar. Han talar om en existentiell ensamhet. "Det är svårt att dela sina tankar med någon".

Klas är äldste sonen och den givne arvtagaren till ett småländskt mindre jordbruk, kallat Undantaget, där överlevnaden hänger på tillgång till arrende från säteriet och ett övermänskligt slit med jord och djur. Det är sent 70-tal, småbrukens tid är snart förbi, miljötänkandet och giftsprutan som är faderns vapen mot verkliga och inbillade fiender krockar.

Agne på Undantaget är en sådan som antecknar temperatur, väder och lufttryck men är likgiltig för allt som Klas bryr sig om, nämligen vetenskapliga böcker och fåglar. Är det inte för torrt eller för vått, är det insekter eller lantbruksnämnden som hotar.

Ju mer excentrisk och paranoid fadern blir, alltmedan mamman med övermänskligt hjältemod behåller besinningen och upprätthåller en slags normalitet i familjen, desto ängsligare blir den tolvårige Klas för byfolkets försmädliga kommentarer. "Var det någon som såg blåljusen?"

Klas har problem med sängvätning och lillebror Göran suger på napp och kan inte sitta stilla.

Det övergripande temat är relationen mellan far och son, trycket att ta sitt ansvar som länk i en kedja och en stark drift att bryta sig loss och bli fri. Allt ses genom Klas ögon. Tomas Bannerhed gestaltar sina karaktärer så att jag som läsare inte bara lever mig in, det gungar till och jag blir Klas när han ser att mamma blivit misshandlad. Stod hon verkligen och grät? Klas vill springa fram, lägga sitt huvud mot hennes bröst men han är som fastvuxen i trappstenen.

Varje person har sitt speciella sätt att prata. Ta fritt! Hur skulle det se ut? För skolkamraten Pelle Bula är geväret med trottelhuset och andra detaljer ett levande väsen. "Han" blir tjurig. Bannerheds språk har en enastående detaljrikedom och skönhet, allra mest när det kommer till Madsjöns och Korpmyrens fågelvärld, dit Klas flyr från förväntningar på kroppsarbete och namnlös skräck för vad som ska hända härnäst.

En storartad debut som berör inte bara dem som i likhet med Bannerhed och mig härstammar från småbruk och stengärdsgårdar. Den har något att säga alla människor.