Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En socialdemokrati i mängden?

Det chocktillstånd stora delar av åtminstone det kommenterande Sverige tycks ha befunnit sig dygnen efter valet ter sig både onödigt och överdrivet.

Annons

Att Sverigedemokraterna skulle ta sig över riksdagsspärren har ändå stått klart rätt länge, åtminstone om man förlitat sig på opinionsinstituten. Vad det innebär är ju dessutom att vi faller in i ett mönster som redan gäller i så gott som hela Europa.

Inte bara länder som Frankrike och Österrike är ju sen länge bekanta med högerpopulism och främlingsfientlighet som politiska realiteter. Detsamma gäller även nära grannländer som Danmark och Norge.

Det märkvärdiga är alltså knappast att ett sådant parti nu tar plats även i Sveriges riksdag; det är snarare konstigt att det tagit så pass lång tid.

Vi ska kanske heller inte överdriva betydelsen av att det nu har skett. Tvärtom kan det rentav vara att göra dem en tjänst. Den kanonad som ett samlat etablissemang – partier, medier, kulturelit – utsatte Sverigedemokraterna för veckan före valet – det var så dags då! – kan mycket väl ha varit kontraproduktiv. Och även om 5,7 procent är illa nog så är det fortfarande ändå bara 5,7 procent.   

Anpassningen till ett europeiskt mönster gäller också Socialdemokraternas stora tillbakagång. Valresultat kring 30 procent är en verklighet som systerpartierna är bara alltför väl bekanta med såväl nere på kontinenten som i övriga Norden.

Den europeiska socialdemokratins problem är i själva verket av den arten att lösningen inte låter sig reduceras till frågor om ledarskap eller val av allianspartners.

Finanskrisen kunde Moderaterna dra fördel av just för att den obarmhärtigt avslöjade vänsterns brist på trovärdigt ekonomiskt alternativ. Och när det gäller åt vilket håll välfärdsbygget ska fortsätta står socialdemokratin tämligen tomhänt och får inrikta sig på försvar.

I denna valrörelse har socialdemokratin också fått uppleva att dess gamla argument för solidaritet, jämlikhet och rättvisa inte tycks ha samma relevans som förr. Särskilt i storstadsområdena tycks socialdemokratin dessutom mer uppfattas som ett gårdagens parti än ett framtidens. Ett smärtsamt faktum som den stundande självprövningen inte får blunda för.

Annons