Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En snabb väg till människors hjärtan

Min son är en sol. Han lyser upp rummen där han går. Min son är en lögndetetektor; han nosar sig fram till den lilla fläck där lögnen eller det outtalade sitter. Så petar han just där, ställer på ända, frågar varför jag gör just så när jag precis sagt att man inte ska det.

Annons

Min son är inte min. Han är sin egen, sin brors, sin pappas, systers, kompis. Det växlar och fluktuerar men främst och framförallt är han fri.
Han är fri som Ariel. Han är i sanning en luftande.

Min son är en påminnelse om att allt som finns är här och nu. Det finns ett skrattanfall dolt i varje stund. Han kommer osökt in på den humoristiska vinkeln i stunden. Min son kan få ett helt sällskap att skratta så de kissar på sig. Kanske har han utvecklat det som en strategi att finnas. Man syns tydligen jättemycket när de skrattar! Jag reflekterar kring våra strategier idag; hur ska jag hitta min nisch som barn? Min son har hittat sin och den fungerar väldigt väl.

Hans storebror, min andra son, är en annan sol. Han hade redan mutat in nischen som heter att vara bäst. Storebror är bäst på mycket. Han kan spela instrument. Han övar hundra timmar på att kicka med en boll tills han knäckt koden för det; då går han vidare till nästa kod att knäcka. Min andra son är metodisk, han har sittfläsk, han ger sig aldrig. Först måste koden knäckas och kunskapen sitta som berget. Det gäller allt från att jonglera med tre bollar till att med exakthet slå i femtio spik med två slag/spik.

Ni hör… Det är vad jag kallar fokus. Lillebror fann att det fanns en snabb väg till människors hjärtan; skrattet.
Nu ska jag inte lägga en värdering i detta. Det är inte bättre och finare att kunna jobba långsamt. Det är inte bättre att kunna fixa snabba kickar, skratt. Men det gör något med oss som människor. Och jag tror det sker tidigt.
När jag var barn var det mesta redan upptaget: jag hade en storebror som var duktig på att spela och en syster som var snygg. Jag var också tjej (och på den tiden innebar det att jag också borde varit snygg, men det visste jag att jag inte var och aldrig kunde bli), så vad ska man hitta på?

Jag fann snart att många uppskattade om man var smart och snabb i käften. Om jag dessutom kunde få dem att skratta var bollen hemma och pucken i mål. Jag satsade således på att verkligen förstå vartenda ord på Dagens Nyheters kultursidor. För om jag bara kunde dem och förstod det så kunde jag dräpa av vem som helst med min djupa kunskap om kultur och mitt extremt vässade språk.

Allt det här är bra. Jag älskar nischen jag tog i barndomen, den har aldrig känts trång utan alltid expansiv. Men det är spännande att fundera över varför jag alltjämt (och jag tror inte jag är helt ensam) söker det där leendet i människornas mungipor, eller erkännandet.
Vi vill finnas i andras ögon, helt enkelt. Vi vill finnas i andra.
Och vackrast är om vi kan göra det. Och vara fria luftandar samtidigt …

Mer läsning

Annons