Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En skola för eleverna - eller för byn?

Annons

Vuxna människor som gått i små byskolor tenderar att minnas sin skoltid i ett romantiskt skimmer. Undantagen är de som blev mobbade genom låg- och mellanstadiet, eller de som aldrig hann ta igen det där förlorade året då matteläraren slutade i september och ersattes av 28 vikarier på raken. Typ.

Själv har jag ljusa minnen av att gå i en B-skola, även om jag inser att det inte var idealiskt med en klass som hade en ensam elev i tvåan och tre elever i trean. Men jag minns än i dag hur världen vidgades när vi slogs ihop med eleverna i grannbyn.

I somras lades Ope skola ner efter flera års strid. Trots att det är en stadsnära skola har den på något sätt blivit en symbol för byskolornas överlevnadskamp. Kanske för att den är röd med vita knutar. Jag tror att det djupt inne i den svenska folksjälen finns en föreställning om hur en bra skolmiljö ska se ut. Idealet ligger nära den skola som Anna och Lisa och Britta och Bosse och Lasse och Olle gick till varje dag. Skolan i Astrid Lindgrens Bullerbyn. En skolplanerare jag träffade för ett par år sedan uttryckte sig så här: ”Glesbygden brottas med utflyttning. Det vi kan erbjuda är småskalighet. Om vi inte kan leverera det gulliga hotas hela bilden”.

I ett reportage i Jämtlandsnytt i veckan berättade lärare och elever som flyttat från Ope till Ängsmogården att det hade gått mycket bättre än de trodde att byta skola. Det finns säkert de som tycker annorlunda, men det brukar bli bra när en skolflytt väl är avklarad. Inte sällan är eleverna nöjdast av alla.

Att lägga ner en byskola är trots det bland det mest provocerande en lokalpolitiker kan göra. Det rör alltid upp starka känslor, för byskolan är mer än en skola. Ofta är den skillnaden mellan en by som lever och en by som är på väg att dö.

Men att rädda byar med hjälp av skolor är att börja i fel ände. Skoldebatter borde handla om elevernas möjligheter till en bra utbildning i första hand och byns framtid i andra hand. Inte sällan är det precis tvärtom. Politiker som profilerar sig på att rädda skolor kan få många röster.

Men kanske kommer skoldebatten att ha ett annat fokus om några år. Idag undervisar ofta lärare i små skolor i ämnen där de inte är behöriga. Den nya skollagen tillåter inte det. Kravet på lärarlegitimation gör att skolor med få lärartjänster får svårt att överleva. Även friskolorna, som har många outbildade lärare, kan få problem.

Reformens syfte är gott: den ska höja kvaliteten på undervisningen och statusen i läraryrket, jämna ut skillnader mellan skolor och förhindra att oseriösa kommuner och skolkoncerner kan tjäna pengar på att ha outbildade lärare. Vem kan ha invändningar mot det?

Många glesbygdskommuner har skjutit problemet framför sig. Om ett par kan det bli akut. Hoppet står till kreativa tekniska lösningar för distansundervisning. Kommunerna måste bereda sig på att locka behöriga lärare med högre löner och möjligheter till vidareutbildning. Kanske växer det fram en marknad där stafettlärare åker runt och håller intensivkurser i block.

För Bullerbyskolan ser framtiden mörk ut. De minsta skolorna kommer att bli dyrare i drift än de är i dag. Det kommer att kosta att ”behålla det gulliga”. Kommunpolitiker gör klokt i att inte binda upp sig till löften de inte kommer att kunna hålla.