Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En oförglömlig cykeltur mellan Thailand och Kina

/

Äntligen paus för cyklisterna i den lilla bergsbyn Baan Nam Tung längs rikstrean mellan Wiang Phuka och Luang Namtha i norra Laos. Distansen är bara 60 km denna dag, men tre bergskedjor med pass på uppemot 2 000 meter ska betvingas.

Annons

Hettan är tryckande, luften tunn, men cyklisterna fyllda av bister beslutsamhet. De bälgar i sig vatten och fyller på i de tomma cykelflaskorna, torkar svetten och trampar vidare.

Två svenskar deltar i en nio dagars cykeltur från Thailand, genom Laos och in i den autonoma regionen Sipsongpanna i sydligaste provinsen Yunnan i Kina. Johan Marklund från Östersund och Luca Mara från Stockholm. Utöver klimatanpassade thailändare, kineser och vietnameser deltar också några amerikaner och fransmän.

Rikstrean genom norra Laos är ett thai-kinesiskt biståndsprojekt, bara två år sedan vägen invigdes. Sedan dess har de häftiga regnen under två monsunperioder bearbetat de lösa bergssidorna.

– Vi har lutat oss från bråddjupet och mot bergssidan där vägen rasat och bara den inre kanten återstår. Vi har kämpat genom leran där ras ovanifrån ännu inte helt hunnit fraktas bort.

En djup ravin delar den lilla nybyggda byn på bergsryggen i två. Utfyllnader för hyddorna har rasat, i botten har träden tumlat om varandra. På båda sidor hyddor, bökande grisar, höns och små halvnakna lekande barn. Men frågan är, har byborna blivit lyckligare sedan deras by flyttats ner till nya hyddor vid den nya vägen? Nya hus och ny skola, men hur många varelser försvinner i ravinerna i det kolsvarta nattmörkret?

Egentligen är Thailand, Laos och Sipsongpanna (kinesiska Xishuangbanna) i södra Yunnan en enda stor gemenskap. Befolkningen i norra Thailand, Laos och Sipsongpanna (de tolv stammarna eller risfälten) talar språk, Thai Lue eller Lao Thung, med samma ursprung och de förstår varandra som vi mellan svenska och norska. Det är en stark drivkraft för thailändarna att organisera cykelfärder bland sina stamfränder i grannländerna och vi tas emot med entusiasm. Släktkänslan förstärks också av att den thailändska cykelkaravanen med ett 60-tal cyklister, följebilar och fältkök överlämnar orange dräkter till munkarna vid varje övernattning.

Första dagen 67 km längs floden till Chiang Kong. Dag två med färja eller långsvansbåtar över floden till Muang Huai Sai i Laos och sedan 120 km i bergen till Wiang Phuka. Dag tre den verkliga bergsetappen på 60 km till provinshuvudstaden Luang Namta i Laos, en stad något dammigare och sömnigare än Östersund. Den unge studenten Nattapat Taweewattanasomboon från Chiang Mai trampar på lätta pedaler, däcken susar och han kommer först i mål varje dag.

Dag fyra 115 km till gränsövergången till Kina och sedan staden Mangla i Sipsongpanna. Vid gränsen på Laosidan har Kina arrenderat ett rejält område för bananodling. Odlingen visade sig bestå i ett stort skatte- och tullbefriat nöjes- och handelsområde med kasino, hotell, köplador, barer och basarer. Ett ställe för auktoritärt styrda personer att hitta tillfällig frigörelse?

Dag fem trampade cyklisterna 77 km till den genuina bondbyn Chiang Klang där de inkvarterades hos Thai Lue-familjerna i de stora stolphusen. Det blev en kväll och en natt där hela byn gjorde sitt bästa i överdådig gästfrihet med färgstarka dräkter, musik, danstrupper, thaimat och öl. Efter det kulturella utbrottet blev det en långvarig farvälceremoni nästa morgon. De ville hellre stanna kvar ...

Så återstod bara en egentlig cykeldag på 90 km från den lilla byn till den expansiva regionhuvudstaden Jing Hong med 100 000 invånare i den autonoma regionen Xishuangbanna. Färden gick längs lummiga byvägar i lugnt tempo, över den nya hängbron över Mekong och längs breda boulevarder med intensivt nybyggande till hotellet där stadens styrande hälsade välkommen. Nästa dag väntade en frivillig bergstävling på 15 km och sedan en dagsfärd på Mekong tillbaka till Chiang Saen i Thailand.

Den flodfärden visade sig bli ett större äventyr än väntat. Cyklarna travades på akterdäck, bagage, resterande proviant och vattenflaskor fyllde däcket och folket sjönk ner i kajutans sköna fåtöljer. En skön och avkopplande heldag längs flodens vindlingar mellan Laos och Burma (Myanmar). Mekongs vresiga vatten, skär och lerpucklar manövrerades skickligt av kaptenen.

Plötsligt körde båten upp med fören i Burmastranden, motorhaveri! Brustna kylslangar. Bakom några trädtoppar bevakades vi av burmesiska soldater. Efter en lång väntan kom en fraktbåt forsande uppför Mekong och körde upp på stranden bredvid. Slangar och verktyg langades över. Mörkret föll snabbt och Burma tillåter inte nattrafik på Mekong. Kaptenen körde upp på motsatta Laostranden och där måste de sova över natten i fåtöljer.

En expedition sändes upp över brinken för att leta reda på närmaste Laoby. De kom tillbaka med ris, lokala delikatesser och en flock nyfikna barn. Vid lägereldar på stranden åt vi ris, mango, restproviant och läcker soltorkad småfisk som knastrade som spisbröd mellan tänderna.

Nästa morgon angjorde gänget åter Chiang Saen, tog bussen till Chiang Rai, flyg till Bangkok och hem till Sverige, en oförglömlig resa rikare.

Mer läsning

Annons