Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En nostalgisk och lite vemodig lovsång till systerskapets 70-tal

Annons

När jag ser tillbaka och delar upp livet i decennier, står 70-talet i ett tydligt, starkt och förklarat sken. Det var då jag drabbades av passion, bröt upp från ett stagnerat äktenskap, utbildade mig inom ett nytt område och inte minst, påverkades av Grupp 8 rörelsen vars kärna fanns just där jag då bodde, på Söder i Stockholm.

Ebba Witt-Brattström, som blev en av aktivisterna i Grupp 8 rörelsen, född 1953 av tysk far och estnisk mor sattes i Franska skolan och slapp därmed konkurrera med pojkar om utrymmet. Där fick man prata till punkt och blev utskälld om man inte hade läst en dagstidning när man kom till skolan. Ebba hade redan från början en hög uppfattning om kvinnor till skillnad från mig som hemifrån förstått att pojkar var det värdefullaste könet.

 Nu är Ebba Frau Doktor Professor i kvinnoforskning vid Humboldtuniversitetet i Berlin, och hennes bok Å alla kära systrar! är en nostalgisk och lite vemodig lovsång till samma 70-tal, då hon till en början kämpade sig in i gruppen genom att ta skitjobben och bli storsystrarnas väpnare. Dra stenciler, klistra affischer och dela ut flygblad, Ebbas energi var enorm.

Grupp 8 hade 1970 gått från att vara en sluten kvinnogrupp till att bli en öppen kvinnoorganisation som byggde på stormöten och lokalgrupper. Kvinnobulletinen blev deras främsta organ och gruppen skrev också flitigt artiklar i tidskriften Vi mänskor.

Man ställde krav på avskaffande av porren, rätt till fri abort, barnomsorg, kortare arbetsdag och självklart skulle deltidsarbete och kvinnolöner bort. 

Låginkomstutredningen 1969 var objektet för gruppens första utåtriktade möte och temat i första numret av Kvinnobulletinen. Av en miljon extremt lågavlönade var 700 000 kvinnor – siffror svåra att ignorera även för Gunnar Sträng men ändra ville eller kunde han inte.

I efterhand tycker Ebba Witt-Brattström att kvinnorna var för blåögda och naiva. Bara vi förklarar hur det ligger till, så kommer alla att vilja ta bort orättvisan... Kapitalet och Patriarkatet som utnämndes till huvudfiender fann hela tiden vägar att behålla status quo.

Utmärkande för Grupp 8 - rörelsen var viljan och energin att studera, lära sig kvinnohistoria och samhälle, utforska sina kroppar och öka sin medvetenhet på alla plan. Att jobba ideellt för ett högt mål, att skärpa förmågan att debattera och argumentera. Olika åldrar var oväsentligt och barnen fanns med mitt i röran.

Grupp 8 blev Ebba Witt-Brattströms och många andras universitet. Det var viktigt att ha roligt, teater, sång och musik hade en stor plats. Sångröst inget krav i sann sjuttiotalistisk anda.

Men, skriver Ebba: ”Den svenska kvinnorörelsen var tam som en katt, i jämförelse med systerrörelserna i västvärlden.” Dolle Mina i Holland saboterade skönhetstävlingar och brände korsetter och Collettiva di Lotta Feminista i Rom skanderade ”Ner med männen” och ”Död åt alla spermier” i samband med krav på fri abort.

I Grupp 8 ropade man disciplinerat de slagord man klubbat på stormötet. 70-talsfeministerna var positiva till männen. Det fanns inget manshat och deras uppfattning var att männen hade allt att vinna på att gänga sig med en medveten kvinna.

”Först och främst bör konstateras att vi överskattade våra manliga kamraters förändringsbenägenhet”, skriver Ebba självkritiskt, som inte bara intervjuat ikonerna Iréne Matthis, Louise Waldén och Inga-Lisa Sangregorio utan också en företrädare för Befria Mannen, Erik Sidenbladh. Han säger att målet var att bli öppnare, mänskligare och spela över ett större register. Problemet för mansrörelsen var att de inte kunde se vem fienden var. Vad hindrade männen att ändra sig? Inte kvinnorörelsen precis men de ville inte vara den schyssta killen som tjejerna snackade med på festen innan de gick hem med Tarzan.

Varför höll inte systerskapet? Det fanns starka krafter däremot, alla dessa olika vänstergrupper och inte minst socialdemokraterna, kvinnor som män.  Grupp 8 var lössen i den röda fanan.

Ebba Witt-Brattström förundras över att kvinnorörelsens demokratiska arbetssätt som av pionjärerna togs med in i universiteten, försvunnit. Nu rekommenderas karriärplanerande från dag ett också inom genusvetenskapen.

Ebba vill i alla fall höra ”Tack mödrar, det gjorde ni bra!” och till systrarna säger hon: ”Bra jobbat! Tillsammans fixade vi nästan att göra Sverige till ett feministiskt land.”