Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En naturalist som överlevde tidens moden

En av länets främsta skulptörer gick ur tiden i februari i år. Torsten Fridh visade att det gick att förena det stränga med det ömsinta. Torbjörn Aronsson minns hur en torparson från Jämtland rörde om i Östermalms kvarter

Annons

Torsten Fridh föddes 1914 när föräldrarna bodde i Kluk, Alsen. Fadern var en yrkesstolt murare och modern intellektuell, hon brevväxlade med Kata Dalström och målade tavlor vid sidan av fäbodsarbete på somrarna. Familjen flyttade runt, 1916 till Järpen och 1923 till Nässkott. Modern hade då avlidit när Torsten var fyra år gammal, men han hade fått en ny styvmor. Från Nässkott flyttade de till Slandrom på Frösön och Torsten skulle senare bo i Östersund.

Liksom fadern och de fyra bröderna blev han murare, men ville något mer. Det var av modern Fridh fick det konstnärliga och han skulle senare undra om hans upptagenhet vid kvinnan som motiv hängde ihop med saknaden efter henne. Han kom iväg till Tekniska skolan i Stockholm 1934 och två år senare ingick han i konstnärsgruppen Croquisklubben i Östersund. Fridh ägnade sig åt måleri, teckning och skulptur. Hans konstnärsbana tog sina första steg med deltagande i samlingsutställningar vid sidan av muraryrket.

När kriget mellan Sovjet och Finland bröt ut 1939 anmälde han sig som frivillig soldat på finsk sida. Det blev en del strapatser på Sallafronten med marscher i isande kyla men få inslag av strid. Återkommen till beredskapens Sverige följde 1943 ett uppdrag i Östersund att skapa en isskulptur av skidlöparen Alfred Håsjö Dahlqvist som skulle ställas framför Rådhuset under stadens SM i längdskidor. Töväder gjorde att det istället blev en skulptur av gips och träspån. Tur var kanske det, för den blev populär och ställdes sedan på en hög sockel vid ÖSK-stugan. Insamlingar startades för att den skulle besprutas med metall för att bli väderbeständig, men det blev ingenting av med det utan tio år senare ställdes den i ett förråd. Den Håsjö-skulptur som står vid ÖSK-stugan i dag framställdes av Oskar Eliasson inför ÖSK:s 100-årsjubileum 1999. Ett bestående minne av Fridhs konstnärstid i Östersund är porträttbysten av kollegan Ragnar Godin, som passande nog står i konstrummet på Östersunds bibliotek.

Ett nytt kapitel i Fridhs liv skrevs 1945 när han flyttade till Stockholm och började på Konstakademiens skulpturlinje. En tidigare teckningslärare, David Cederberg, ordnade 1949 ett uppdrag, att skapa en sex gånger tre meter stor stuckrelief med hantverksmotiv för Centrala verkstadsskolan i Östersund. Ett särskilt fäste fick han i Örebro, där "Planterande pojke" står sedan 1953.

Snart blev Fridh spridd över hela landet. Han var och förblev naturalist. Det var något som överlevde tidens moden och något som folk ville ha och tyckte om. Inspiration hämtades från de gamla grekerna, men även från egyptierna. Klassisk grekisk harmoni, omväxlande med egyptisk stränghet och frontalitet. Fridh visade att det gick att förena det stränga med det ömsinta. Naivistiska drag kunde även ge sig tillkänna, troligen inspirerat av Bror Hjorth som varit hans lärare.

Det skulle bli många uppdrag i Östersund. 1956 blev "Hästsport" färdig till Östersunds travbanas entré. Det är en stor kalkstensrelief med berättande motiv från travvärlden. Senare skulle hans dekorativa "Hästgrind" i järn placeras i anslutning till stallen. I Badhusparken blev "Hantverksbrunnen" färdig 1959. Fridh efterträdde, kan man säga, Olof Ahlberg som avbildare av bemärkta personer i staden. Edvin Effe Magnusson var legendarisk chefredaktör på ÖP. Om hans insatser för idrottslivet vittnar sedan 1958 hans byst på Hofvallen i Östersund. Konstnären Acke Åslund avled 1958 och Fridh utförde porträttmedaljongen till hans grav på Norra kyrkogården i Östersund. Överläkaren Axel Odelberg fick en porträttmedaljong, som än idag är monterad i de södra delarna av entréplanets korridor på Östersunds sjukhus.

En solig söndagseftermiddag cyklar jag mellan två fontänskulpturer från denna tid, "Halsbandet" på Rådhusgatan 104 och "Sprattel"på Frösön. Den förra placerades framför elevmatsalen vid dåvarande Centrala verkstadsskolan. Med en koncentrerad och graciös rörelse fäster en ung flicka ett armband runt sin hals. "Sprattel" har mer av lekfullhet över sig. Den placerades från början vid Runudden på Frösön men står nu på en inbyggd gård på Västerviks servicehem. En något äldre men fortfarande oskuldsfull flicka är motivet för "Pia" som 1965 utfördes i brons för den nya stadsdelen Bredäng i Stockholm (en version köptes senare in till vårdcentralen i Krokom). Den påminner förresten starkt om "Ung flicka" i sjödränkt ek som först stod i landstingets lokal på Runudden, men nu pryder entrén till Rådmansgatans äldreboende på Frösön. Fridh bodde vid det här laget i Hägersten men hade sommarvistelse i en ombyggd kvarn på gotländska Sundre. Så hade även konstnären Stig Sundin från Hammarstrand. Tillsammans ställde de ut på kommunhuset i Hammarstrand 1958. Detta var kanske upprinnelsen till att Fridh fick i uppdrag att utföra "Vildhussen" som invigdes där 1965. Vildhussen framställs i en dramatiskt laddad gest med åra i ena handen och skriftrulle i andra. Samma år invigdes Fridhs dopfuntsliknande fontänskulptur vid Stora kyrkan i Östersund.

Fridh fick vid slutet av 60-talet allt fler uppdrag i Stockholm och syntes allt mindre till i Jämtland. Järnportarna till Östasiatiska museet är verk av hans hand. Inspiration fick han av en dörr till en sakristia på Gotland. Han var initiativtagare till Konstnärernas kollektivverkstad 1969 och till Skulpturförbundet 1975. Ordförande i Konstnärsklubben 1971-74. Med sin fru Violet var han bosatt i det klassiska konstnärsområdet på Hornsgatspuckeln, Södermalm.

Till Östersund återkom han runt 1983 när Arméns tekniska skola skulle anläggas. Ett fredsbringande budskap finns i hans trärelief som först sattes upp vid ingången till förläggningen. Den återfinns numera i Tillväxtverkets entré. Med sina målade fält markerar den även Fridhs återgång till måleriet efter en lång paus. Det skulle bli många akvareller som komplement till skulpturen. År 1986 skulle staden Östersund bli 200 år och Stortorget skulle smyckas. Fridhs (ej antagna) förslag visade en forbonde i hundskinnspäls hållande en häst. Monumental i sin verkan skulle den utföras i granit och ge uttryck för Fridhs åsikt att forbönderna hade varit livsnerven i samhället. Vid denna tid var han sysselsatt med en annan granitskulptur, "Protest" till Hakberget på Gärdet i Stockholm, nära Valhallavägen. Tre höga klippblock reser sig mot himlen, den mittersta formar sig till en knuten näve, till synes framsprungen ur berget. Minna skulle det om de stora 1:a majdemonstrationerna på Hakberget 1890-1965.

Till sitt yttre var Fridh gärna klädd som en arbetare, med urtvättade jeans och murarskjorta. Hans bakgrund var troligen till hjälp i en del projekt som den stora bronsskulpturen "Rälsbärarna" som 1965 invigdes vid järnvägsstationen i Kiruna. Kring 1990 skulle det bli ett uppdrag av helt annan karaktär. Fridh skulle omgestalta fashionabla Stureplan i Stockholm. Själv jobbade jag extra på ett hotell i området och vet därför hur det väckte förvåning bland en del Östermalmsbor att en torparson från Jämtland rumstrerade om i deras kvarter. Svampen skulle få samma kulör som urtvättade jeans. Bronsskulpturen "Höken och duvan" influerades av en bild i Dagens Nyheter, föreställande en kamp där duvan framgångsrikt försvarade sig mot hökens attack. Den sitter på en sex meter hög granitpelare. "Vågspel" är en 37 meter lång mur som avgränsar fotgängarnas område kring Svampen och samtidigt kan fungera som sittmöbel. Den har mjukt formade vågor, som anspelar på ett numera överbyggt vattendrag med utlopp i Nybroviken. Fridh hade sin sista utställning i länet år 2005, på Galleri S i Östersund.