Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kamp mellan den och hen

Annons

Kära hen-ivrare. Ni har utan tvivel lyckats göra era röster hörda. Det är ingen liten uppgift ni tagit på er, att försöka utöka språket med ytterligare ett personligt pronomen utöver de fyra vi redan har: han, hon, den och det. Ni talar också om att vårt språk skulle vara patriarkaliskt och att det skulle avhjälpas med ordet hen. Därmed kommer frågeställningen även in på genus, verkligt och grammatikaliskt. Låt oss se vilka chanser ni har att lyckas. Det gör vi bäst genom att se på två språk som haft stort inflytande på svenskan.

Franskan har endast två genus maskulinum och femininum. Vilket av de två som är vanligast vet jag inte. En slagning på de bestämda artiklarna le (mas) och la (fem) på google.fr gav dubbelt så många träffar för la. Att tolka det som att det kvinnliga har dubbelt så mycket att säga till om som det manliga är nog att hårdra det för hårt. Ändå finns inga möjligheter i franskan att undkomma könstillhörighet hur hett eftertraktat det än må vara för den enskilde individen.

Å andra sidan drar de nog inte så höga växlar på genus. Kuken (la bite, la bitte) är femininum och vaginan (le vagin) är maskulinum.

Tyskan har som de flesta germanska språk tre genus maskulinum, femininum och neutrum. Så har det varit även i svenskan sedan urminnes tider innan ett fjärde genus reale började tillämpas i skriftspråket i mitten på 1700-talet. Förändringarna i talspråket tog längre tid på sig. Ända fram till urbaniseringen på 1900-talet frodades dialekter där alla substantiv var antingen han, hon eller det, men aldrig den. I rikssvenskan lever ännu uttryck som klockan – hon, månen – han, solen, hon. Inkorporeringen av den är ingalunda fullbordad. Jag visar med följande exempel:

Lammet var bara några dagar gammalt. Det tydde sig hela tiden till sin mor.

Hästen var en urusel travare. I går linkade den i mål flera hästlängder efter de andra.

Barnet gömde sig i busken. Det lekte kurragömma med de andra barnen.

Ungen huttrade i kylan. Den hade tappat bort sin jacka.

Chefen var populär. Den hade god hand med personalen.

Kommunalrådet hade gjort bort sig. Det hade av misstag röstat mot sina partikamrater.

De fyra första utsagorna kändes säkert naturliga medan de två sista inte godtogs lika lätt, även om alla de facto är grammatikaliskt riktiga. Orsaken är att vi inte är så noga med könet på lammet, hästen, barnet och ungen. När det gäller vuxna individer vill vi helst ha reda på könstillhörighet hos dem som omtalas. Det kommer att ta tid innan vi lär oss att den vetskapen ofta är överflödig.

Vad spelar det för roll om tunnelbaneföraren är man eller kvinna? Könet på kirurgen är väl underordnat om operationen lyckas? Vad vet du om ditt tidningsbud och din brevbärare? Viktigare är väl att du får tidningen och posten i tid?

Oftast skriver vi han eller hon istället för den när vi hänvisar till en vuxen individ, som vi inte känner till könet på, eller då vi söker någon att lösa en uppgift och där könet är underordnat eller oväsentligt. Den som realgenus har inte nått ända fram, trots att den är grammatikaliskt korrekt. Hindret sitter i huvudet på oss. Det känns tryggt att ha en så tung instans som Språkrådet i ryggen när jag uppmanar läsaren att säga och skriva den istället för han eller hon. Har vi väl vant oss så sitter det sedan.

Slutligen kära hen-ivrare; Om ett så etablerat ord som den efter 300 års bruk som realgenus inte har satt sig riktigt i språket, vad tror ni då hen har för chanser, ett ord som inte har någon annan förankring än en viss ljudlikhet med hon och han? Er viktigaste insats kan visa sig vara att ni påskyndar ett utvidgat användande av den.

Gunnar Lund, Karlstad, Språkförvarare

Annons