Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En halvmesyr till konsertafton på Corazon

/
  • Oskar Humlebos scenalias Moto Boy lyckades aldrig riktigt få grepp om publiken på Club Corazon. Den lugna musiken hade svårt att ta över i den stökiga klubbmiljön denna kväll. LT:s recensent tycker att det kändes som att se två förband och inte serveras någon huvudakt.
  • Oskar Humlebos scenalias Moto Boy lyckades aldrig riktigt få grepp om publiken på Club Corazon. Den lugna musiken hade svårt att ta över i den stökiga klubbmiljön denna kväll. LT:s recensent tycker att det kändes som att se två förband och inte serveras någon huvudakt.     Foto: Mattias Pettersson
  • Sångaren i Elias & the Wizzkids, Elias Åkesson, inledde kvällen på Club Corazon och fick igång publiken riktigt bra. Men trots det känns det lite oengagerat, enda stunden han verkligen brinner till är i det överflödigt omständiga mellansnacket, tycker LT:s recensent.
  • På scen behärskar Moto Boy gitarr och vokaltrolleriet helt perfekt, med bra låtmaterial. ”The heart is a rebel” och ”Ride my wild heart” är riktigt fina, men det är först i när herr Humlebo plockar fram ”Beat heart” och ”Ave Maria” som det blir riktigt speciellt.

Annons

Löningsfredag och tunn dimma över staden Östersund. En Storsjöteater full av Musik direkt-kids har precis myllrat ut över stan och studioscenen börjar fyllas av den trogna Corazon-publiken.

Elias & the Wizzkids inleder, och får igång publiken riktigt bra. Tråkig, snäll popmusik la Fibes oh Fibes. Något fel på musikerna är det inte, alla dansar ju. Däremot tar det aldrig fart, låtmaterialet känns lite svagt.

Sångaren Elias Åkesson verkar ha en dålig dag på jobbet. Som fronfigur vore det rimligt att förvänta sig att han anrättar publikkontakt. I stället kisar han ut över publiken, mestadels sjungandes med ögonen helt släckta.

Det känns lite oengagerat, enda stunden han verkligen brinner till är i det överflödigt omständiga mellansnacket. Hade han bara låtit musiken tala så hade det säkert flutit på bättre.

Tack och lov blir det halvlek och den långbleka gestalten, med römålade läppar och synthlugg som är Oskar Humlebos scenalias Moto Boy, tar över scenen. Barbröstad med skinnjacka och stuprörsjeans ser han ut som en avdankad rockstjärna.

– De fick er att dansa, nu ska jag få er att hångla, skämtar han.

Den godmodige Moto Boy sätter ena foten på en högtalare, fingrar på gitarren och börjar sjunga.

Inledningsvis är jag skeptisk till att så okonventionellt lugn musik som Moto Boys ska ta över i den stökiga klubbmiljö som byggts upp av Elias & the Wizzkids. Det visar sig vara ett befogat intryck.

Trots att jag sitter längst fram vid högtalaren störs jag av ett sorl från baren i andra änden av rummet. Tyvärr förstör det verkligen konserten.

Men på scen behärskar Moto Boy gitarr och vokaltrolleriet helt perfekt, med bra låtmaterial. ”The heart is a rebel” och ”Ride my wild heart” är riktigt fina, men det är först i när herr Humlebo plockar fram ”Beat heart” och ”Ave Maria” som det blir riktigt speciellt. Publiken skriker och ber om mer låtar, när Moto Boy vill lämna scenen efter en relativt kort spelning.

– Mer? Vill ni ha mer? Jag som vill ha champagne, flinar han.

Efter några extranummer lunkar han av scenen och publiken vaknar ur det komatosa tillståndet i takt med att arrangörerna försöker få upp tempot med Säkert!s ”Sanningsdan”.

Att kalla kvällen för misslyckad är att överdriva, men visst blev jag, och säkert många med mig, besviken. Elias & the Wizzkids var inte mer spännande än låtarna som dj:ats som uppvärmning och Moto Boy lyckades aldrig riktigt få grepp om publiken. Det kändes som att se två förband och inte serveras någon huvudakt, en halvmesyr till konsertafton.

Mer läsning

Annons