Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En fin stund att stanna i

Annons

Vi är i ett fiktivt efter där lugn kantas av stilla sorg. De sista applåderna har tystnat, 103 föreställningar spelats och sista blombuketten hamnar i ett vattenglas. Skådespelaren Lasse sminkar av och dockan Signe kommer upp ur sin resväska – en sista gång.

Kalmarbaserade Byteaterns "En stund till", med turnépremiär i Östersund tisdag kväll, har sin upprinnelse i "En stund på jorden" som handlade om syskonen Henning och Signe Kullzén. De drev butik i Kalmar och levde sida vid sida till sin död 1985. Det är lätt att tänka sig att Lars Sonnesjö inte riktigt velat lägga undan Signe i teaterns rekvisitaförråd efter sista föreställningen utan fortsätta spela, bara en stund till. Hösten 2012 hade uppföljaren urpremiär.

Ovanför den gamla resväska Signe färdas i tittar Samuel Beckett fram från väggen, kanske som en påminnelse om livets absurda sida, tydliggjort i den enkät som Lasse ska fylla i från "Institutet för framtidsstudier": "Hur skulle du vilja att din död blev? Beskriv i korta ordalag." Men också i hur livet blir som det blir. Man råkar bli skådespelare eller ta över en butik, fast man kanske egentligen skulle/borde/tänkte ha gjort något annat. Godot kom aldrig.

Föreställningen utspelar sig backstage rent fysiskt men också bildigt. För Signes del backstage hela livet och för Lasses del, som närmar sig pensionen, backstage arbetslivet. Var det så här det skulle bli? Stillsamt finstämda funderingar över liv, död och mening. Somliga som hämtade ur sociala medie-löpeldar, andra helt personliga. Dockan Signe är intagande, bitsk och barsk i ett, ansiktet som ett skrynkligt höstäpple. När hon kryper ner i sin resväska är det en lättnad att hon får göra det med löftet om att återfödas i strålkastarljuset. Också det en bild av livet och döden.