Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En film ska byggas utav oro

Det regnade iskallt när vi fick motorstopp mitt på vägen mellan Sundsvall och Östersund. Bilen tystnade och bara stod där mitt i ingenstans.

Annons

Den såg säkert både förvånad och rädd ut där den stod med sina uppspärrade lyktor. På båda sidorna skogen och överallt mörkret som omslöt oss. Vi var ensamma i det svarta, ett främmande element bland alla träd. Och det var ungefär då som Oron smög sig på. Tänk om inte alla bilar skulle se oss. Tänk om de skulle braka rätt in i oss. Tänk om. Hur skulle det gå för oss?

”Den har en slags oro i sig” Det skriver recensenten Jan-Olov Andersson om Lukas Moodyssons film Mammut, som hade premiär i går. Och det är då det slår mig. Mammut kan inte ha fått ett bättre betyg än just det. Oro, det är ganska vackert egentligen.

Det är oron över om det ska gå bra eller dåligt som driver så mycket framåt. Inte minst inom kulturen.Oron är själva bränslet för många böcker, filmer och ibland låttexter. Det är oron som gör att man behåller intresset och fastnar i en handling.

Fast egentligen är det ju inte oron förstås. Det är omtanken, att man bryr sig om vad som händer med filmens/böckernas människor. Det spelar ingen roll att de är fiktiva figurer, ett riktigt bra verk suddar ut begrepp som ”på låtsas”.

Det värsta jag vet är när en regissör eller författare missar att bygga upp en relation mellan karaktärerna och tittarna/läsarna. Som inte har gjort dramaturgi-läxan. Ett gäng karaktärer som man inte känner skapar bara likgiltighet, i bästa fall en gäsp.

Och om det är oron som är drivmedlet för det som kommer ur skapande människors händer så verkar tvivlet många gånger vara orons moder. Jag har tidigare berättat att det vanligaste svaret på frågan ”När tvivlar du”, om man frågar kreativa människor, skådisar, artister, regissörer, musiker, författare, är: ”Alltid” eller ”Ofta och då mest på mig själv” .

Därför blev jag överraskad när jag pratade med curlingspelaren Peja Lindholm inför tv-programmet ”Mästarnas mästare” som går i SVT på tisdagar. På samma fråga svarade han snabbt och självsäkert ”Aldrig på mig själv i alla fall.”

Jag har gått och tänkt på det där sedan dess. Det är så intressant. En idrottsman måste lägga all eventuell oro åt sidan och tro stenhårt på sig själv. Han eller hon kan inte vara en känslig sökare för då blir det knappast några guldmedaljer. Medan en regissör, som Lukas Moodysson, nästan förväntas vara lite neurotisk. Då brukar det också bli många guldbaggar. Det är anmärkningsvärt att man kan vinna guld genom så olika förhållningssätt.

Nästa fråga är oundvikligen: Föds man till antingen den ena eller den andra typen? Eller kan jag gå kurs hos dig, Peja?

P.s Bilen stånkade igång. Oron satt kvar en stund men försvann när jag började se ljusen från staden. Så här i efterhand hade det nattliga motorstoppet kunnat vara inledningen på en bra, oroväckande bok eller film.

GOron är själva bränslet för många böcker, filmer och ibland låttexter. Det är oron som gör att man behåller intresset och fastnar i en handling.

Mer läsning

Annons