Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En fantastisk världsmusikkväll

/
  • Ale Möller Band gjorde publiken hänförd med sin sprudlande energi. Jublet ville aldrig ta slut efter deras spelning. Foto: Kjell Ahnfelt
  • Svenska visor  på brasilianska känns helt rätt  när de framförs  av Miriam Aida. Hon bjöd allt från Cornelis till Barbro Hörberg och en temperamentsfull version av ”När det lider mot jul”.

Sakta men säkert har World Rhythm Fest blivit allt populärare.

Annons

Intresset för just världsmusik har med åren växt sig starkare. I år hade Estrad Norr dessutom kanske det starkaste artistuppbådet någonsin. Med etablerade artister som Ale Möller Band och Jaquee så var det redan från början bäddat för den mest händelserika World Rhythm Fest hittills.

Först ut på Gamla Teaterns stora scen var Eitre. Ett gediget band som inte lämnade någon besviken. Med sina rötter i traditionell irländsk folkmusik och med sina starka scenpersonligheter charmade de publiken även i år.

Kanadensiska McDades har ett spännande upplägg. Deras konserter brukar vara en musikalisk jordenruntresa. Med den keltiska folkmusiken som grund låter de sig inspireras av musik från alla världens hörn. Men deras spelning på World Rhythm Fest kan omöjligt ha varit en av deras bästa.

Tekniskt sett är de oklanderliga. De spelade med en utpräglad perfektionism men på scenen verkade energin avta mer och mer. Stundtals gav de ett ganska oengagerat uttryck och de resulterade i ett paradoxalt intryck. Trots att musiken de framförde var medryckande, så blev man lite konfunderad över att de stod som statyer på scenen.

Svenska visor ur en brasiliansk synvinkel, kan det vara något? Tja, det ligger inte så långt bort som man kan tro. Evert Taube hämtade mycket inspiration från grannlandet Argentina och Cornelis Vreeswijk älskade samba och Rio de Janeiro så mycket att det färgade av sig på hans musik. Det var kanske därför som Miriam Aida Trios spelning kändes så naturlig.

Hon bjöd på låtar av såväl Cornelis om Olle Adolphson och Povel Ramel. Mest oväntad var i alla fall julsången ”När det lider mot jul”. På portugisiska och i klart högre tempo än vi är vana vid blev den – precis som hela Miriam Aidas konsert – en njutningsfylld upplevelse.

Jag hade inte väntat mig att Ale Möller Band skulle få den publikrespons som de fick vid sin entré. Men å andra sidan så är det inte första gången som bandet besöker Östersund. Och man visste redan innan att bandet var omtyckt. Men den här gången gick de ut med en sådan energi att man stundtals bara blev hänförd. Hela bandet består av starka musikaliska individer som tillsammans bildar en färgsprakande helhet.

Ale Möller själv är en stark karaktär på scenen och lockar gärna till skratt i mellansnacket. Mamadou Sene kommer från Senegal. Förutom med sång och slagverk bidrog han med akrobatisk dans till publikens stora förtjusning. Grekisksvenska Maria Stellas trollband publiken med sin träffsäkra röst och sina orientaliska små danser.

Kanadensiske basisten Sebastian Dubé stod tillsammans med mexikanska slagverkaren Rafael Sida Huizar för bandets ryggrad. Deras samspel blev stundtals nästan hypnotiskt. Och tillsammans med sånginsatser från samtliga i bandet så skapade de en helhet som tog dem till oanade höjder. Bandets mångkulturella kunnande och erfarenheter bidrar till att bandet lugnt kan kalla sig för ett världsmusikband. När konserten var slut fick de, med all rätt, stående ovationer och ett jubel som aldrig verkade vilja ta slut.

Under Esbjörn Hazelius konsert fick jag höra två helt olika omdömen. ”Rubbish” sa en och ”bedårande vackert” sa en annan. Själv kunde jag hålla med den senare.

Musiken som Esbjörn Hazelius framförde fick stundtals avslappningsmusik att verka stressande. Riktigt, riktigt stämningsfyllt och vackert.

Jaqee har hängt med ett bra tag nu i många olika kretsar. Hon fanns med i soulkollektivet BlaO och i Nationalteaterns rockorkester. När hon jobbar på egen hand är det framför allt reggae och dancehall som står i fokus. Så även under hennes spelning på Gamla Teatern. Det var ett blytungt gung konserten igenom. Inte heller när Jaqee och hennes musiker drog ner på takten som i ”Take the train” förlorade de i energi. Roligast är hon ändå i vansinneslåtar som ”Pink drunk elephant” eller avslutande ”Kokoo Girl”. Ingen stod då still.

Det var även då , under Jaqees sista minuter, som man tydligt såg storheten med hela World Rhythm Fest. Publiken bestod av en salig blandning mellan yngre och äldre, mäs som kvinnor. Och ingen kunde stå still. Det hela blev en smått fantastisk färgglad vinterkväll.

Mer läsning

Annons