Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En brevväxling som berör

För cirka åtta år sedan fick Kjell Albin Abrahamson hjärtinfarkt. Nästan samtidigt drabbades hans kollega på Sveriges Radio, utrikeskorrespondenten Kerstin Bodell, av lungcancer.

Annons

När Kjell Albin började bli återställd efter infarkten skrev han ett gruppmejl till alla kolleger, tackade för blommor och talade om att han var på gång igen. Kerstin svarade på mejlet.

Det blev början till en lång och intensiv brevväxling som varade ända tills Kerstin avled av sin cancer i oktober 2006.

Nu har Kjell Albin samlat breven i en bok, som för mig blev jul- och nyårsledighetens största läsupplevelse.

I ”Så länge du lever – om sjukdomar, vänskap och världen där utanför” får vi följa Kjell Albin och Kerstin genom hopp och förtvivlan, genom tillfrisknanden och återfall. Vi får också följa hur en djup och varm vänskap växer fram, en vänskap mellan två människor som har mycket gemensamt men samtidigt är väldigt olika.

Redan från början präglas breven av stor uppriktighet. Kjell Albin hymlar inte med att han har dödsångest och att han lider av tystnaden från såväl kollegor som släkt, vänner och grannar som inte vågar konfronteras med en sjuk och rädd medmänniska:

”Berätta för mig, du som har tidigare erfarenhet än jag. Är det normalt, jag menar ska det vara så, att en egyptisk tystnad infaller ungefär samtidigt som snittblommorna vid sjuksängen börjat vissna och krya-på-dig-korten upphört att komma?”

”Jo, det kan bli dånande tyst kring en människa i kris”, svarar Kerstin, men: ”De verkliga vännerna brukar stå pall. Och faller någon bort, så kan en livskris också resultera i en ny, kanske överraskande vänskap”.

Kjell Albin har samlat breven i olika kapitel under rubriker som ”Akut hjärtsnörp” och ”Snart pigg”, ”En smula pyton” och ”Lycklig”, ”Självmord” och ”Sommar igen”.

Det är bitvis ledsamt och sorgligt, bitvis förtröstansfullt, ofta galghumoristiskt och alltid ärligt och rättframt.

Och visst, det kretsar mycket kring sjukdom och död, men man får också så mycket annat: Utblickar mot den stora världen och de skeenden som de båda iakttagit och kommenterat i så många år. Inblickar i den lite mindre värld som kallas Sveriges Radio, för en utomstående stundom ganska svår att förstå sig på.

Kjell Albin och Kerstin funderar på Gud och goda middagar, diskuterar journalistik och utbyter litteraturtips. Stor formuleringsglädje och osviklig känsla för språket kännetecknar dem båda och gör läsningen lustfylld.

Jag har bara en invändning:

I mina ögon handlar det här om två skribenter som båda varit lika viktiga för bokens tillkomst. Jag undrar varför inte Kerstin Bodell står med som författare. Och varför man inte får se ens en liten bild av henne medan Kjell Albin Abrahamsons porträtt fyller hela omslaget.

Mer läsning

Annons