Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bladvändare för långsamma läsare i mellanstadieåldern

Annons

När Peter Pohl slog igenom med ung-domsboken Janne, min vän på 80-talet och blev kritiserad för svartsyn, försvarade han sig: ”Det händer värre saker i verkligheten än i mina böcker.”

Samma sak har Lars Norén och Elfriede Jelinek om sagt om sina böcker, och efter Josef Fritzl och källarbarnen finns inte mer att tillägga.

 Peter Pohls nu aktuella bok, Anton jag gillar dig, har i tema och komposition likheter med Janne, min vän, men är skriven om och för mellanstadiebarn på ett sätt som får en långsam läsare att vända blad snabbt.

Bokens jag är Antons beundrande kompis Jojo och monologen börjar ”Hur ska jag beskriva dig så att det går att förstå mig? Eller jag menar: så att det går att förstå dig.?” Anton är i kompisens ögon vacker, stark, bäst på fotboll och en väldigt hjälpsam kamrat som aldrig kör med skrytsnack trots att han är perfekt. 

Jojo underhåller sin egen helt vanliga familj, mamma, pappa och två systrar med superlativer om Anton. Pappan köper inte allt om Antons förträfflighet, framför allt måste man börja fundera över Antons sätt att hantera sanning och lögn. Han har väldigt lätt för att hitta snygga förklaringar till allt som inte stämmer, särskilt när det gäller hans vidlyftiga konsumtion av mobiltelefoner och generositet med presenter.

Anton är inte bara en stor charmör utan också en manipulatör, det blir allt tydligare även för jagberättaren som i det längsta inte vill ändra sin totalt positiva bild. 

Det handlar väldigt mycket om fotbollsträning, matcher och klassrumsliv utan negativa vinklingar mot lärare, och mot slutet blir boken så spännande att jag blir helt uppslukad. Jag blir också totalt överraskad av slutet som jag inte ska avslöja.

Mer läsning

Annons