Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bisarr kärlekshistoria av en lysande berättare

Vad händer egentligen med den författare och det författarskap som belönas med Nobelpriset?

Annons

En undersökning har visat att många Nobelpristagare drabbas av skrivkramp och lyckas aldrig samla sig för att skriva något viktigare verk efter att de fått Nobelpriset. Uppmärksamheten blir för stor och betungande.

Senast har vi hört Doris Lessing, 2007 års pristagare, förbanna priset och högljutt beklaga sig över att hon inte längre får vara ifred för att skriva.

Men Nobelpriset verkar inte förlamande på alla författare. Tvärtom, på en del verkar det faktiskt ha en inspirerande verkan. Den turkiske författaren Orhan Pamuk, som fick priset 2006, alltså ett år innan Doris Lessing, är ett sådant exempel. Efter att ha tilldelats Nobelpriset har han publicerat tre högklassiga romaner. Den senaste, ”Oskuldens museum”, har just kommit ut på svenska. En riktig tegelsten på 550 läsvärda sidor, som är en på samma gång kärleksfull och kritisk skildring av Pamuks hemstad Istanbul.

Det historiska stadsporträttet av Istanbul på 1970-talet växer fram efterhand som den detaljrikt skildrade miljön för en kärlekshistoria av ovanligt högtempererat slag. Istanbuls gator, broar, backar och torg, moskéer och societetshus, biografer, krogar och bordeller, marknader och museer utgör scenografin för det drama som Pamuk låter spela upp med sig själv i en av birollerna. Ja, biroll och biroll, han är ju författaren, som säger sig ha fått i uppdrag att nedteckna historien, men i själva dramat har han en rätt perifer roll.

Huvudrollerna innehas i stället av den välbeställde affärsmannen Kemal, tillhörig den europeiserade turkiska societeten, på väg att förlova sig med den ur samma samhällsklass sprungna Sibel, och Füsun, ett fattigt butiksbiträde med lite tvivelaktig vandel. När Kemal en dag möter den vackra Füsun faller han handlöst för hennes charm och utstrålning. Väl medveten om det socialt omöjliga i deras relation kastar sig Kemal in i ett passionerat kärleksförhållande, som ska komma att besegla hans livsöde.

Genom de olika samhällsklasser Kemal och Füsun tillhör, han den europeiserade, frigjorda turkiska aristokratin, och hon den mer konservativa fattiga arbetarklassen, skildrar Pamuk de sociala, politiska och kulturella motsättningarna i det turkiska samhället.

Bortskämda, västinfluerade rikemansbarn slår runt på lyxbordellerna i dubbelmoralens Istanbul, men kräver av sina blivande brudar, att de ska vara oskulder. Men Turkiet är på 1970-talet ett land i förändringens tid och det ska också komma att i hög grad påverka Kemal och Füsun, deras vänner och familjer.

Oförmögen att förändra sin livssituation låter Kemal förlovningen med Sibel genomföras med alla de ritualer som hör till och stor förlovningsfest på västvärldens finaste hotell i Istanbul. Men där förlorar han också Füsun, som det ska ta honom åtta långa år att under olidlig kärlekssmärta återerövra.

Kemals längtan efter Füsun blir till en besatthet utan gräns.

Hela Istanbul förvandlas till en värld av tecken, som påminner honom om hans älskade.

Förlovningen med Sibel spricker förstås, familjeföretaget är nära att gå honom ur händerna, familj och vänner når honom inte längre. Füsun gifter sig av rent trots med en annan, filmregissören Feridun, men Kemal ger inte upp utan fortsätter uppvakta sin älskade och hennes familj.

Under åtta långa år formligen belägrar han Füsun och hennes familj och det är under den här tiden han börjar samla föremål som vidrörts av Füsun. Han stjäl hårnålar, nagelfilar, cigarrettfimpar, kaffekoppar, allt som hans älskade har vidrört.

Kemal utvecklar en besatthet gränsande till sinnessjukdom. Till slut har han 4 213 cigarrettfimpar,”som Füsun haft mellan sina ljuva läppar, som varit inne i hennes mun, fuktats av hennes tunga och färgats läckert röda av det läppstift hon hade på sig. Varenda en av dessa var ett speciellt, heligt föremål, som bar med sig minnen av både djup smärta och lyckliga ögonblick”.

Det är av dessa, under kärlekssmärtans pina, samlade föremål, som Kemal en gång ska bygga sitt ”Oskuldens museum”.

Den kärlekshistoria som Orhan Pamuk refererar är bisarr, på gränsen till sinnessjuk. Men inom ramen för denna märkliga melodram ger Pamuk intressanta tidsbilder av sin hemstad Istanbul, där den rika europeiserade eliten är en mycket liten skara personer och där alla känner alla.

Militärkupperna avlöser varandra i Turkiet under 70-talet och i Istanbul hindrar utegångsförbuden de älskande att mötas.

I en stad där en tredjedel av befolkningen bor på den asiatiska sidan om Bosporen och de flesta är muslimer finns en djup klyfta till de icke-religiösa rikemanskretsar, där alla vill känna sig europeiska och gör allt för att bli betraktade som européer.

Orhan Pamuk är en mästerlig skildrare av denna historiska, politiska, sociala och kulturella smältdegel till miljö med allt sitt sprängstoff.

Nobelpriset har helt klart inte på något vis hämmat Orhan Pamuks lysande berättartalang.

Mer läsning

Annons