Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En arbetarförfattare som vill göra Jämtland till sitt landskap

/
  • Det kommer fler böcker, lovar Åsa Linderborg, men hon vill inte säga när. ”Jag har inget manus på gång just nu. Att resa runt med Mig äger ingen har tagit sin tid och dessutom har jag rätt fullt upp i jobbet på Aftonbladet.”
  • De senaste dagarna har svenska författare livligt diskuterat framtidens litteratur genom manifest och motmanifest i pressen. ”Alla sätt att skriva måste vara tillåtna.  Jag förstår inte viljan att begränsa och rama in. Det är en otroligt tråkig syn på både litteraturen och demokratin”, säger Åsa Linderborg.  Foto: Henrik flygare

Från hetluften på Aftonbladets kulturredaktion till lugnet i Gubbhögens bygdegård. I torsdags kom Åsa Linderborg flygande för att ta emot den litterära heders-utmärkelsen Hedenvindplaketten.

Annons

Hon har inte varit här sedan hon berättade om sin bok Mig äger ingen vid ett författarsamtal i residensets trädgård under Yranveckan 2007. Men hon säger att hon har en speciell relation till Jämtland och att det gläder henne speciellt att få ett jämtländskt pris.

– Min man är född i Mörsil och min svärmor har ett fritidshus i Kall dit mina barn åker varje påsk. Jag skulle inte säga att Jämtland är mitt landskap än, men jag har en bestämd känsla av att det kommer att bli det.

Annars har Åsa Linderborg farit som en skottspole runt landet sedan den rosade romanen Mig äger ingen kom ut.

– Jag har nog varit på en tredjedel av landets alla bibliotek, säger hon.

Att boken skulle bli så uppmärksammad och hon själv så efterfrågad hade hon aldrig kunnat förutse.

– Mig äger ingen inte bara handlar om mitt liv. Den har blivit en del av mitt liv.

Romanen om Åsa Linderborgs liv med sin älskade pappa Leif Andersson, härdarmästare vid Metallverken i Västerås, är en berättelse om arbete och klass, om drogberoende och kärlek.

– Min pappa var alkoholist men han gav mig en grundtrygghet som var oerhört kärleksfull, säger hon.

Alla läsarbrev hon fått visar att boken väckt igenkänning på de mest oväntade håll.

– Det känns ganska fantastiskt när en förortsinvandrare som varit gerillakrigare i de kurdiska bergen hör av sig och säger att han känner igen sig i min pappa.

– Jag tror att det handlar om att kämpa och kämpa men aldrig nå riktig rättvisa. Det gemensamma temat är en önskan om respekt.

Många av de läsare som hört av sig har berättat om sina egna tuffa uppväxter.

– Det är tunga historier som jag inte vet riktigt vad jag ska göra av. Jag skulle faktiskt vilja prata med andra författare om hur man hanterar sådant. Jag kan ju inte bli läsarnas samtalspartner eller terapeut, säger hon.

Samtidigt har många av läsarnas berättelser gett henne perspektiv på pappa Leif, lärt henne förstå honom bättre. För hon fortsätter att bearbeta relationen:

– Ingen ska tro att jag känner mig klar med min pappa för att jag skrivit boken om honom. Förresten, att säga att jag är klar med honom vore ju detsamma som att säga att han inte betyder något för mig längre.

Den 26 september är det premiär för Mig äger ingen som teater. Det är Teater Västmanland som sätter upp pjäsen i hemstaden Västerås och Åsa Linderborg tycker att det ska bli spännande.

– Jag vet väldigt lite om det hela. Jag har inte varit med i manusarbetet eller någonting annat, har medvetet valt att inte lägga mig i.

Detsamma gäller det planerade filmprojektet Mig äger ingen, fast där har Åsa Linderborg faktiskt varit med och valt ut vem som blir regissör. Många hade anmält intresse, men valet föll på Kjell-Åke Andersson.

– Han har gjort filmer som Jul-oratoriet, Majken och Min store tjocke far. Inte minst i den sistnämnda visade han att han kan se världen med både barnets och pappans ögon och därför känner jag mig trygg.

– Dessutom är han en radikal person som gjort en mycket politisk läsning av Mig äger ingen och förstår att den handlar om klass.

Åsa Linderborg ser ingen särskild skådespelare framför sig i rollen som hennes pappa.

– Men jag vet att många är intresserade. Ryktet säger till exempel att Mikael Persbrandt ringt Kjell-Åke och sagt att han gärna vill ha rollen.

– En annan möjlig kandidat är Leif Andrée. Han var väldigt trovärdig i radioteaterversionen av Mig äger ingen.

I residensets trädgård för två år berättade Åsa Linderborg att hon tänkte skriva en bok om Herbert Tingsten och en om Mona Sahlin. Plus att hon ville skriva om italiensk arbetskraftsinvandring på 1960-talet utifrån sin egen italienske morbror Guido.

När jag för projekten på tal brister hon ut i skratt:

– Haha, vad många bra idéer jag hade!

– Men visst, jag är fortfarande inställd på att genomföra dem, även om jag inte har något nytt manus på gång just nu. Alla resor med Mig äger ingen har tagit sin tid, och dessutom har jag fullt upp med kulturchefsjobbet på Aftonbladet. Men jag längtar efter att skriva skönlitterärt igen.

Aftonbladet, ja – kulturredaktionen där Åsa Linderborg är chef var varit i hetluften de senaste veckorna med anledning av artikeln om att israeler plundrat dödade palestinska soldater på organ. Artikeln har retat upp Israels ledning och orsakat en diplomatisk konflikt mellan Israel och Sverige.

Jag frågar hur hon trivs med turbulensen.

– Jag känner bara en oerhörd frustration över den totala likgiltigheten för palestiniernas situation, och sorg över att man inte kan diskutera Israels agerande utan att bli beskylld för att vara antisemit, svarar hon.

– Det har kommit många hemska reaktioner på artikeln, men vi har också fått otroligt mycket beröm för att vi publicerade.

Nu är artikeln JK-anmäld och Åsa Linderborg tycker det känns väldigt bra att få den prövad. För det finns verkligen ingenting i artikeln som är antisemitiskt, menar hon.

– Sedan hoppas jag förstås också att vi ska få veta vad som hänt med de obducerade palestiniernas kroppar.

– Det är i alla fall helt klart, att palestinierna både dödades och obducerades i strid med internationell lagstiftning.

Företrädaren på kulturchefsposten satt i 22 år. Det tänker inte Åsa Linderborg göra. Hon citerar en klok person som sagt att ”man ska sitta i sex år, sen börjar folk hata en”.

– På sikt är det skriva böcker jag vill göra. Men kulturjournalistik är jätteviktigt och än är jag inte beredd att lämna Aftonbladet på länge.

Mer läsning

Annons