Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ändrad ekonomisk politik är mer än en miljon knackade dörrar

Annons

Mobilisering är en av socialdemokratins paradgrenar. Men i valet till Europaparlamentet valde nästan varannan väljare att stanna hemma. Det är ett stort bakslag för demokratin att så många EU-medborgare inte anser att Europapolitiken är viktig nog för att ta sig till vallokalen. Det är också ett bakslag som öppnar upp bakdörren för mobiliserade fascistiska krafter att kliva rakt in i våra demokratiskt valda församlingar.

Men förklaringen att ett ständigt minskat valdeltagande ensamt är orsaken till de växande främlingsfientliga strömmar vi idag ser i Europa är en förenkling som både är bekväm och oroväckande. Arbetarrörelsen i Europa och socialdemokratin i synnerhet har efter valet till Europaparlamentet all anledning att vara självkritisk. De gröna, rosa och bruna vindar som blåser genom Sverige är ett tecken på att människor vill att politiken ska stå för något. Där det finns passion finns det också väljarkraft. MP, FI och SD visar tydligt att de står för något. Reinfeldt och Löfven känns mest som att de brinner för att klå den andra i att verka mest statsmannamässig.

Europa har sedan det senaste Europaparlamentsvalet 2009 gått i genom en massiv förändring. Den ekonomiska krisen har känts in på bara huden i alla medlemsländer. Arbetslöshetens och hopplöshetens taggar har rispat många djupt och hårt, särskilt i de länder och på de orter där främlingsfientligheten och fascismen fått som störst stöd i valet. Det är samma problematik som råder i Grekland som på en bruksort i Jämtland. När samhället som vi känner det tycks rasa samman är enkla förklaringsmodeller nära till hands. Historiskt sett vet vi att ökad invandringsfientlighet och rasism kommer som ett brev på posten när de gemensamma resurserna är skrala.

Här har Europas socialdemokrati en stor uppgift framför sig. Det är dags för socialdemokratin att på allvar börja prata ekonomisk jämlikhet, resursfördelning och diskutera hur vi skapar ett socialt och ekologiskt hållbart Europa. Hur får vi ett mer jämställt samhälle mellan kvinnor och män, och hur ska de ständigt ökande klyftorna i Sverige och Europa minskas? Svaret är en politik som bygger ihop och inte sliter isär.

Den fria marknaden kommer inte att lösa de utmaningar som Europa står inför. Varken klimatkrisen eller de växande inkomstklyftorna. Här krävs krafttag och gemensamma ansträngningar från alla EU:s medlemsländer. Att prata Europapolitik ett par veckor var femte år som en uppvärmning inför de nationella valen är inte tillräckligt. Vi har inte råd att snöa in oss på vår egen inrikespolitik. Framför allt har vi inte råd med en politik som allt mer accepterar det rådande ekonomiska klimatet som låg till grund för den ekonomiska krisen. Väljarna skriker efter en politik för jämlikhet och som tar globaliseringens baksidor på allvar.

De vänstervindar som fått gehör i Europa har svensk socialdemokrati inte förmått plocka upp. De fann i stället sin väg till Feministiskt initiativ och Miljöpartiet, partier som tydligt varit ute i den antirasistiska debatten och samtidigt presenterat visioner för framtidens Europa. De säger inte att de har alla svaren, men de brinner för sina frågor och det går hem i en tid då de dominerande partierna tycks sakna svar.

Mobilisering av väljare är nödvändigt för ett framgångsrikt val. Men för att S ska plocka hem de röster de behöver för att vinna röster i höstens val måste de erbjuda ett visionärt alternativ till ett allt mer kallt Sverige och Europa. S måste våga stå för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet. Det kommer att ge dem mer skjuts i valet än en miljon knackade dörrar.

Lovisa Arvidsson