Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En akvarellmästare ställer ut

/

Jag hoppas att ni har märkt det. De senaste veckorna har man kunnat se ypperlig konst i Östersund. Konst av en mängd och en klass som en stad av Östersunds storlek normalt inte borde kunna bjuda på.

Annons
Men just nu i november är det som om alla krafter slagit till och bestämt att just nu så ska Östersund få se konst.
Galleri Remi, Galleri S, Ahlbergshallen, Galleri Tängtorpet, Bolin & Bastard, Färgfabriken Norr och Jamtli. Överallt konst av en klass som man normalt bara kan möta i stora städer. Jag hoppas ni varit där ute. Jag hoppas att ni passat på. Och Jamtli och Färgfabriken Norr har kvar sina utställningar länge.
Fredrik Wretmans meditativa installation "Taptim" kanske gör sig extra bra nu som motvikt till ekonomiska kriser och ångestfylld julstress. Och en motvikt mot allt är Jamtlis "Tänd mörkret!". Konst för konstens skull som utmanar på sina egna subtila sätt. Missa inte heller cd:n som hör till utställningskatalogen. Svensk 1980-talsmusik var egensinnig och balanserade mellan punkens fräckhet och konstens estetik.
Men nu var det inte det. Nu var det något helt annat.
Allt sedan jag började skriva om konst här i LT när 2000-talet var helt nytt har jag då och då fått frågan vem jag vill se ställa ut. Mitt svar har alltid varit detsamma. Men det har inte blivit av.
Det var synd.
Kanske extra synd när man ser resultatet. Jag var i Stockholm i onsdags. En vanlig grå onsdagseftermiddag i november. Men där ute på Djurgården är det fullt. Fullt i salarna. Flera guidade visningar på gång samtidigt och ett enormt tryck.
Det är tydligen så att landet har väntat länge på en stor utställning med Lars Lerins konst. Jag har inte sett liknande hysteri sedan Modernas stora utställningar på 1980-talet.
Lars Lerins akvarellmåleri talar tydligen direkt till både damen i den fina pälsen och den unga tonårstjejen i sina retroglasögon. Där på Waldemarsudde går de runt. Dels de som ser ut som den vanliga konstpubliken. Men också de som inte verkar vara lika vana i konstsalongerna.
De ser de enorma akvarellpapperen med hyreshuslängan, med kalhygget, med Lofoten eller med stranden från Indien.
Motiven är olika. Men sättet att närma sig dem är likartat. Där finns en målarhand som vågar gå in i motiven. Som tar sig in i den innersta kärnan i vad det än må vara och som sedan återskapar det så nära, så nära även om perspektiven kan vara på stort avstånd.
Jag förstår höstens stora Lars Lerin-hype. Hans måleri ligger så självklart mitt i det här landet där vi följer dansbandskamper samtidigt som vi köper en box med Kent, läser Stieg Larsson och blir förbannade på bankdirektörsbonusar. På sin senaste cd "Omaha" sjunger Ulf Lundell en låt "Pissväderspolska". Och Lars Lerin är nog som bäst när han ägnar sig åt sitt gråvädersmåleri. För vädret är viktigt i varje målning oavsett om det är vinter, indisk sol eller en gammal öststatsarkitektur.
Jag tror att Aftonbladets sportkrönikör Lasse Anrell kom det där på spåret när han i somras tillsammans med hockeyspelaren Pelle Prestberg besökte Lars Lerins eget Laxholmen i trakten av Munkfors. Så här skrev han: "Han tog mig på en vandring i det vackra museet och det var en magisk vandring genom livet hos en konstnär som inte är som andra, men därför så unik och allmängiltig. Gay i en liten bruksort, knarkare vid Nordpolen, allmänt vek i en hockeybygd. Det finns en Lerin i oss alla, tror jag."
Jag tror att mitt första möte med Lars Lerins konst var för över tjugo år sedan när jag läste den fine värmlandspoeten Bengt Bergs "Innan Dallas". Där fanns illustrationer av Lars Lerin.
Under 1990-talet levde Lerin på Lofoten. Sedan har han dykt upp i ett par dokumentärfilmer och berättat om sitt missbruk och sitt liv.
Till ett par böcker med Lars Lerins speciella husmåleri har Peter Lucas Erixons skrivit förordet.
Annars är ju Lars Lerin nästan lika mycket poet och författare som målare. Han har prisats för sitt skrivande. 2006 blev han årets värmlandsförfattare.
Men åter till måleriet. Det är i landskapen han fångar in oss. Det är i svärtan, i diset och i hanteringen av det där så klassiska nordiska ljuset som han visar sitt mästerskap. Och allt detta i akvarell. I stora, ibland gigantiska akvarellmålningar av ett slag man knappt trodde var möjligt. Och dessutom ska de visas som de är, utan glas som stör.
Och det är nog där. I det nakna, i direktkontakten med akvarellen utan skyddsglas som storheten syns tydligast.
Utställningen på Waldemarsudde fyller två våningar. Ändå är det ingen retrospektiv. Det är mestadels måleri från de senaste åren. Den stora allomfattande Lerin-utställningen får vänta. Han är 54 år och väldigt produktiv. Men Waldemarsudde bör besökas. Utställningen finns kvar till den 18 januari 2009.
Och om man vill vila från folkmassorna hos Lerin kan man gå in i salarna som visar Helmer Osslund. Där bland färgstarka landskap från Nordingrå, Jämtland och framför allt Lappland är det betydligt glesare. Där kan man vila en stund innan man återvänder till Lars Lerins omtumlande värld.
Och den som missar Waldemarsudde kan ta vägen förbi Laxholmen vid Munkfors till sommaren. 1 400 kvadratmeter Lerin med den brusande Klarälven alldeles intill. Och här finns bredden och historiken bättre än på Waldemarsudde. Det har under de tre somrar som förflutit blivit ett riktigt turistmål i Värmland med runt 20 000 besökare per säsong.
Men visst vore det kul att få möta Lars Lerins konst i Jämtland också....

Mer läsning

Annons