Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Emma Isvén

/

Annons

Emma Isvén, Ottsjön, har avlidit i en ålder av 97 år. De sista 2,5 månaderna bodde hon på Solbacka i Föllinge där hon dog den 12 december.

Emma föddes den 16 augusti 1911 i Åkersjön som den sjunde i en syskonskara på tio. De första åren var lugna och trygga fram till 1918 då mor Helena och en bror dog i spanska sjukan. Då fick hon börja hjälpa till alltefter förmåga och vid 16 års ålder fick hon ta över ansvaret för det stora hushållet när systern gifte sig och flyttade. Av fadern, Jonas, lärde hon sig att tillverka ost, potatismjöl och kärna smör. Av honom lärde hon sig också att väva.

När hon var 14 år gick hon med i nykterhetslogen och där var hon medlem livet ut.

I Ottsjön fann hon kärleken dit hon flyttade 1940 när hon gifte sig med Nils. Där blev det arbete med de sedvanliga sysslor som hör en gård till samt omsorger om de barn som kom, Arne, Torsten och Ingrid.

När Nygården i Ottsjön blev kursgård i Hushållningssällskapets regi 1953 blev Emma husmor där. Kursverksamheten pågick till slutet av 1960-talet. Så småningom blev det arbete vid äldreboendet Solbacka i Föllinge, såväl med terapiverksamhet, i köket som i den praktiska vården. Där var hon fram till pensioneringen.

Så länge man slaktade hemma på gårdarna efterfrågades Emmas tjänster ofta för att hjälpa till vid tillredning av köttet. I många hushåll var hon med om att introducera hushållsassistenten som effektiviserade arbetet.

Tack vare sin skicklighet på kokkonstens område anlitades Emma många gånger vid storkalas. Hon hjälpte till både i Ottsjön och i grannbyarna.

Emma och Nils fick ett långt liv tillsammans. De delade många intressen som fjällvandringar och bärplockning. Ett fint minne var när hon efter en natts tältning på Vinklumpen blev uppvaktad med födelsedagstårta på sin 74-årsdag. Emma blev änka 2002.

Hantverk av olika slag var Emmas stora intresse, framför allt vävning. Vi är många som har hennes gardiner i fönstren. När hon för två år sedan hade vävt ner den sista gardinväven började hon sticka tvåändsstickade vantar. Många är vi, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och vänner, vars händer hon ville värma.

Mer läsning

Annons