Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elise Eriksson

/

Farmor föddes på senhösten 1914. Familjen i Storåbränna bestod då av far, mor och två äldre syskon, Ingeborg och Håkan. Tre år senare föddes lillasyster Anna.

Annons

Redan som liten miste Elise sin pappa då hon bara var tre år gammal. Efter skolgången fortsatte Elise att bo på hemgården för att hjälpa till med djuren och familjen. Det här var en tid då Storåbränna var utan riktig väg och i med vägbygget 1936 kom Ville Eriksson till Storåbränna och till Elise. De två gifte sig 1938 och fortsatte sedan att bo på Elises hemgård under många år. År 1940 föddes deras son John-Erik.

När Elises enda bror återvände till byn och hemgården, flyttade hon med sin lilla familj ner till Enroths, gården där John-Erik numera bor. Några år senare gick flytten vidare till Mårtenssons. Elise arbetade under många år som mjölkbonde medan Ville arbetade främst i skogen. Det var först 1961, då John-Erik var 21 år, som de byggde sitt eget hus. Det huset har vi alla bott i under olika perioder av livet och nu är det min familjs hem.

Elise var mycket duktig på att laga mat och bakade tunnbröd för försäljning. Men hennes största intresse i köket var kanske krusbaket, och det fanns alltid gått om kakor hos farmor.

Elise tyckte mycket om handarbete och har under åren försett oss med många vackra virkade alster och stickade strumpor. Hon var alltid mån om sina nära och speciellt sina barnbarn. Jag och Martin åkte ofta hem till farmor och farfar efter skolan och där stod alltid våra favoriträtter uppdukade. På senare år fick Elise tre nya favoriter i barnbarnsbarnen Alexander, Melvin och Meja.

När Elise för 17 år sedan blev änka beslutade hon efter några år att flytta till det då nybyggda Storågården. Där fick hon ha människor omkring sig och fick god mat lagad. Elise kom att bo där under tolv år och det var bara under de sista två månaderna som hon tvingades lämna Storåbränna för Solbacka i Föllinge. Farmor var under sina 94 år alltid Storåbränna trogen.

Vår familj har haft förmånen att träffa farmor mycket eftersom både min pappa, Martin och jag valde att följa i farmors fotspår och bosatta oss i Storåbränna. Men 1999 drabbades farmor åter igen av stor sorg när hon miste sitt älskade barnbarn Martin.

Jag är tacksam för att vi i tre generationer haft möjligheten att ha henne så nära. Farmor som alltid sa det hon tyckte och aldrig blev svarslös har gett oss många kloka ord på vägen.

Jag saknar min farmor.

Mer läsning

Annons