Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elise Andersson

/

Den 10 februari 1910 föddes Elise Borgström, Anders och Brita Borgströms första barn, i Tosåsen, Myssjö. Sex år senare flyttade familjen till Orrviken, där hon bodde, förutom de sista sju åren, resten av livet.

Annons

Med högsta betyg i sång och slöjd från skolan, blev dessa ämnen, tillsammans med blomsterodling, hennes största intressen. 1932 gifte hon sig med Johan Andersson och tillsammans fick de sju barn. Hon arbetade under långa perioder som poststationsföreståndare, när Johan skötte posten på andra orter.

Under de sista 14 dagarna var hon besvärad av att inte kunna sjunga tillsammans med mig. Vi sjöng alltid sånger ur sångboken De ungas sånger, och jag vet att hon hela tiden mådde gott av våra sånger.

Den 5 juni kallades jag till Hemgården i Fåker, där mamma fick sin omvårdnad. När jag kom fram till hennes säng, satt Karin och vakade över mammas väl. Karin, en av alla de omtänksamma och fina människorna som har hjälpt oss barn att göra mammas liv så bra det någonsin gick. Mamma låg lugnt och stilla i sin bädd, och jag avlöste Karin i hennes viktiga uppgift.

Vad skulle jag göra om inte sjunga? Jag berättade att det snart är Svenska flaggans dag, så jag sjöng om flaggan. Mamma har alltid varit intresserad av kungahusen och visste allt om prinsar och prinsessor, så jag fortsatte med Kungssången och sedan med Du gamla du fria. När jag fortsatte med Jämtlandssången slumrade mamma in. Hon kanske såg Storsjön med alla fjäll i bakgrunden och med de gröna åkrarna vilande ner mot stranden.

När hon vaknade till igen började jag berätta om alla mina syskon, om pappa och om morfar och mormor. Jag tog hennes hand mot mitt ansikte. Vad den här handen har gjort mycket gott. När jag var liten och hade astma, hur många nätter fick inte pappa och mamma bära mig runt och klappa mig på bröstet för att hjälpa mig att andas, och det hjälpte. Stark har den varit, och mjuk. Jag har alltid fått vara stolt över att ha henne till mamma. Vi har alltid kommit så bra överens och jag har försökt att vara så att hon fått vara stolt över mig. Inte något stort, utan i alla små händelser uti i vardagslivet. Jag lade mitt ansikte mot hennes. Det var så lugnt och fint så jag förstod att hon hört och förstått allt det jag sagt. Jag viskade i hennes öra: Tack för att du är min mamma, och jag vet att alla mina syskon säger detsamma.

Strax efteråt föll hennes ögonlock ner. Inte helt och hållet. Det var nog en hälsning att hon alltid skulle hålla ett vakande och uppmuntrande öga på mig och mina syskon.

Skulle vi ha fortsatt att tala, skulle vi än en gång ha talat väl och berömmande om alla som hjälpt henne de sista åren.

Nu säger jag det ensam, men jag använder hennes ord.

Mer läsning

Annons