Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elisabeth Lindberg: Välfärdens problem är lättare att lösa än det verkar

Annons

Samhällsproblem beskrivs ofta i pessimistiska ordalag. Det är kriser, alarm, katastrofläge och så vidare. Men att läget ofta kan vara allvarligt behöver inte betyda att lösningarna är särskilt komplicerade även om det kan låta så. Tvärtom kan samhällsproblemen ha enklare svar än vi tror.

Stefan Löfven har allt mer börjat tala om samhällsbygget, ett nytt folkhem och liknande. Det är bra. Men det är också dags att sätta in behoven i välfärden i det sammanhanget. Inget samhällsbygge utan ordentliga resurser.

Finansminister Magdalena Andersson meddelade i juni att det behöver skramlas fram 90 miljarder under de närmaste sju åren för att välfärden ska kunna hållas på samma nivå 2026 som den har nu. Görs ingenting kommer den summan saknas i kommuner och landsting.

En stilla undran uppstår: är det så billigt att hålla välfärden under armarna? Missförstå mig rätt, 90 miljarder är naturligtvis mycket pengar om inget görs. Men 90 miljarder under sju år är ungefär 12 miljarder per år. En enkel uträkning visar att det för Sveriges ungefär fem miljoner sysselsatta skulle innebära en total skattehöjning om 200 kronor i månaden i snitt. För totalt 400 kronor i månaden skulle vi kunna fördubbla tillskottet till välfärden.

Socialdemokratin behöver lära sig att stå upp för sin egen politik innan man kompromissar med andra, snarare än att efteråt försöka övertyga om att kompromissen i själva verket är den egna politiken.

Om det är så enkelt vad är då problemet? För det första att samarbetspartierna kring Januariavtalet vill helt olika saker. Det är RUT-avdrag hit och värnskattesänkningar dit. Men även om Socialdemokraterna nu är bundna av regeringsavtalet borde ingenting hindra partiet som sådant att driva opinion kring den socialdemokratiska välfärdsmodellen.

För det andra behöver Socialdemokraterna sätta kraft bakom orden om att faktiskt bygga samhället istället för att bara sätta en hink under de droppande hålen i taket. Lansera ett 100-miljardersprogram som ett första steg till ett grönt folkhem baserat på ett rättvist och effektivt skattesystem. Sno de rötter som Liberalerna ändå inte verkar vilja ha och ta över deras gamle ledare Bertil Ohlins slagord från 1920-talets kristider: sätt igång produktionen!

Socialdemokratin behöver lära sig att stå upp för sin egen politik innan man kompromissar med andra, snarare än att efteråt försöka övertyga om att kompromissen i själva verket är den egna politiken. Det blir ihåligt och leder inte till det väljarstöd man behöver för att kunna förändra samhället mer än på marginalen.

Man behöver också se till att nationell och regional politik går ihop. Att det i slagorden inte å ena sidan heter att vi ska investera i varandra men där lokala politiker tvingas lägga ner sjukhus och spara in på skolor å den andra. Väljarna uppfattar inte det som att ta ansvar. I den socialdemokratiska valanalysen konstaterades att partiet gick bakåt i samtliga landsting och backade i 251 av 290 kommuner.

Samma sak gäller det allmänna pensionssystemet där man i årtionden sagt att det är robust och ekonomiskt stabilt men utan att nämna den stora bristen – det levererar inte pensioner som går att leva på.

Utan att förminska de problem som finns i finansieringen av välfärden framöver kan man konstatera att lösningen är rätt enkel. 200 kronor mer i månaden är en bra början.

Elisabeth Lindberg

Vikarierande ledarskribent (S)

Annons