Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elisabeth Lindberg: Längtan efter politik som inte bara förändrar på marginalen

Annons

”Vi har haft svårt att nå ut med vårt budskap. Vår linje har inte varit tydlig.”

Så låter det inte sällan från partier när de har minskat i opinionsmätningar, tappat väljare i val eller drabbats av interna strider. Ungefär det budskapet fanns också i den socialdemokratiska eftervalsanalysen efter valet 2018. Det verkar ha tagit skruv.

Den socialdemokratiska tänkaren Anne-Marie Lindgren skrev i en krönika (Aktuellt i politiken 2/10) att något har hänt i socialdemokratisk interndebatt. För inte så längesedan diskuterades främst enskilda sakfrågor – om det diskuterades något alls – men nu har man börjat gå över till att åtminstone försöka hitta en sammanhållen politisk linje. Debatten trevar sig fram. Människor håller inte med varandra. Men diskussionen är levande.

Det är något helt annat än hur det har varit tidigare. På det sättet kanske även vi som varit kritiska till Januariavtalet ska sända en tacksam tanke till att det kom till. För om det är något som hänt sedan valet 2018 så är det att taket i arbetarrörelsen har lyfts flera meter.

Någonstans handlar det här om en längtan att inte bara kunna förändra politiken på marginalen. Längtan efter att politiken inte definieras av olika ramverk som ligger fast för tid och evighet. Där det enda som går att göra är att sänka en budgetpost för att kunna höja en annan.

Det bådar faktiskt gott för framtiden. Brist på frågor att ta itu med är det ju inte. Ett nytt ekonomisk-politiskt ramverk behövs om vi ska kunna investera i ny infrastruktur och samtidigt ha råd att inte bara skrapa ihop till det nödvändigaste i välfärden utan också bygga ut den. Klimatfrågan måste få fler och starkare politiska lösningar än olika subventioner till elbilar och solpaneler. Socialförsäkringarna kan inte fortsätta användas som kassako för skattesänkningar. Migrationspolitiken behöver få långsiktiga lösningar så att den kan bli både human och hållbar.

Någonstans handlar det här om en längtan att inte bara kunna förändra politiken på marginalen. Längtan efter att politiken inte definieras av olika ramverk som ligger fast för tid och evighet. Där det enda som går att göra är att sänka en budgetpost för att kunna höja en annan. Längtan efter att marknadskrafterna inte alltid har företräde framför demokratin.

Men för att det inte ska stanna vid en dröm behöver arbetarrörelsen ta reda på hur samhället fungerar egentligen. Man behöver förstå hur marknadsekonomin ser ut i Sverige idag. Man behöver lämna gamla lösningar bakom sig och förutsättningslöst ta sig an de problem som finns nu. Väljarna förväntar sig inget mindre. Alla som verkligen behöver arbetarrörelsen förväntar sig att rörelsen tar sitt ansvar på allvar.

Hindren som funnits tidigare har kunnat kokas ner till att olika delar av arbetarrörelsen ibland inte ens har delat verklighetsbild. Där kan man antagligen även hitta en förklaring till socialdemokratins minskade väljarstöd. Det blir svårt att ha en linje när man inte ens internt är överens om vilka samhällsproblem man borde rikta in sig på.

Därför är också den öppning som skett sedan valet 2018 helt nödvändig. Ska det bli en sammanhållen politik för ett bättre samhälle behöver tankar och idéer stötas och blötas. Sedan kan man nå ut med både budskap och linje.

Elisabeth Lindberg