Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elisabeth Lindberg: Belöningen för en bankanpassad politik - ett jobb i banksektorn

Annons

Det var Anders Borg (M) som gjorde en sport av att skälla på bankerna. Magdalena Andersson (S) fortsatte med att rycka på axlarna när Nordea flyttade huvudkontoret till Finland. På ytan kan det verka som att politiker inte har mycket till övers för banksektorn. Men det faktum att det går en strid ström av före detta politiker till de stora bankkontorens styrelserum och konsultkretsar talar ett annat språk.

Tidigare i höstas dök en text upp i mitt Facebook-flöde. Den var skriven så att man verkligen hoppade till. Tage Erlander, den legendariske socialdemokratiska statsministern, skulle i själva verket ha blivit konsult åt Wallenbergfamiljen efter sin tid i regeringskansliet. Att ingen känner till det har en enkel förklaring som det stod i texten. Det har nämligen aldrig hänt.

Texten förmedlade en knivskarp kritik av en del av samtidens politiker. De gör något som hade varit otänkbart för 50 år sedan. Göran Persson kan bli ordförande för Swedbank och plocka med sig före detta statssekreteraren Jens Henriksson som ny VD för banken utan att blinka. Om 50 år skriver någon kanske en motsvarande text – de gick i själva verket till LO för att ta fram ett nytt program för ökad jämlikhet. Att ingen känner till det var för att det aldrig hände.

Som tack för denna anpassning kan man som toppolitiker räkna med att bli belönad till exempel med konsultjobb eller styrelseposter när den politiska karriären är slut. Banksektorn vet att personen i fråga går att lita på.

Bankernas makt har vuxit i styrka under lång tid. Exakt hur lång tid är inte helt utrett men i minst 30 år har de tagit över en allt större del av tillgångarna i ekonomin. De är större än någonsin. Den ekonomiska politiken anpassas i stort sett efter banksektorns behov. Vi sparar och sparar i ladorna för att försäkra oss om att kunna rädda dem i kristider utan att hela ekonomin ska gå i sank samtidigt.

Som tack för denna anpassning kan man som toppolitiker räkna med att bli belönad till exempel med konsultjobb eller styrelseposter när den politiska karriären är slut. Banksektorn vet att personen i fråga går att lita på.

Hur kunde det gå så att man kan skämta om att Erlander tog jobb i näringslivet för att det är så otänkbart, medan dagens socialdemokratiska politiker inte bara har gjort det otänkbara tänkbart utan nästan självklart? För att svara på den frågan måste man nog fundera på hur politikerrollen har förändrats i takt med den process som man brukar kalla globalisering.

Politiker idag bedöms inte främst utifrån sin förmåga att tillgodose medborgarnas behov. Snarare är det en mix av det inhemska näringslivets krav, internationellt bindande fördrag såsom frihandelsregler och EU-direktiv samt olika intressegruppers förmåga att få upp just sina frågor på den politiska dagordningen. Mitt i detta brus av olika röster ska man försöka staka ut en väg som något så när gör alla nöjda. Eller åtminstone inte för missnöjda. Det säger sig självt att det är en nästintill omöjlig uppgift.

Man får helt enkelt välja något av de här tre benen som viktigare än något annat. En väljer näringslivet, en annan tyr sig till EU och en tredje blir populist och företräder ”folket”. För att slippa den här polariseringen skulle någon behöva bryta uppdelningen. Formulera andra politiska villkor än de som råder idag. Vara lite mer Erlander helt enkelt.