Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elisabet Lindberg: Varför är det brist på mediciner?

Medicinbrist är ett ord som hörs allt oftare. Det har tidigare främst förknippats med fattiga länder som varken haft råd att betala läkemedelsföretagens höga priser eller möjligheter att bygga upp egen produktion. Nu är det ett problem överallt. Vad ligger egentligen bakom att vi saknar mediciner?

2009 avreglerade den kristdemokratiske socialministern Göran Hägglund statens apoteksmonopol. I samma veva avvecklades också det nationella beredskapslagret av mediciner som funnits och statliga Apotekets ansvar för tillgången på läkemedel försvann. Att ha lager som inte säljs direkt kan vara kostsamt och Hägglunds mål var att göra mediciner och apoteksvaror billiga och tillgängliga.

Med sina borgerliga glasögon tyckte Hägglund att vägen dit var att låta vinstdrivande företag skapa en apoteksmarknad. Problemet var bara att apoteken gärna lade sig till med lager av värktabletter och schampo som de kunde sälja mycket av, men inte så gärna receptbelagda mediciner som man sålde lite av. På det viset kunde man göra de vinster som aktieägarna krävde.

Även om Göran Hägglunds avreglering förde in problemet med att livsviktiga mediciner inte finns i lager i Sverige har det djupare rötter än så. I Frankrike, Nederländerna och Italien rapporteras brist på både mediciner och vaccin. Det som tidigare främst kopplades ihop med fattiga länder i kris har blivit en samhällsfara även i rika länder.

Läkemedelstillgången i världen är alltmer koncentrerad till några få globala läkemedelsjättar som säljer sina produkter till högstbjudande. Samtidigt har produktionen flyttats till låglöneländer främst i Asien. Råkar något led i den produktionen gå fel uppstår brist på medicin. Har staterna inga egna beredskapslager finns ingen buffert mot företagen.

Det finns en förklaring även till detta. Sedan 1980-talet har det blivit vanligare att stora företag ägs av bland annat pensionsfonder och investmentbolag. De här ägarna är ofta intresserade av att deras investeringar får så hög avkastning som möjligt men inte särskilt mycket mer.

De svenska AP-fonderna fick tillstånd att köpa aktier i företag i början av 1970-talet med tanken att de kunde bidra med kapital till investeringar. Men i takt med ökad globalisering av företagen och att pensionssystemet gjordes om på 1990-talet har det blivit svårare att överblicka vad AP-fonderna egentligen gör.

Svenska sjunde AP-fonden äger aktier i läkemedelsjätten Astra Zeneca som fått kritik för att ge för stora ersättningar till chefer samtidigt som man lagt ner läkemedelsforskning. Även om sjunde AP-fonden inte vill bidra till medicinbrist finns det en risk att det blir så i praktiken. Forskning kostar, att ha produktion i länder med höga löner kostar, för att ett företag ska vilja satsa på detta krävs ägare som har annat fokus än bara avkastning.

En lösning på problemet med läkemedelsjättarnas affärsmodeller är att staten själv börjar finansiera tillverkning av medicin i Sverige. En annan lösning som genast bör införas är att återuppbygga beredskapslagret av mediciner som Göran Hägglund monterade ner. Det går inte att chansa med tillgången på medicin.

Elisabeth Lindberg