Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eleonoras livsverk lyftes fram på riksstämma för handvävare

/
  • ”Senast vi arrangerade årsstämman var 1998”, berättar Elna Aronsson som är kretsordförande för handvävarna i Jämtland.
  • Bärgad ur det sjunkna skeppet. Eleonora Lindbergs rya från världsutställningen 1892 visades i helgen på Riksföreningen för handvävnings årsstämma i Östersund. Foto: Håkan LUthman
  • Sameslöjd var temat för en av stämmans workshops. Anne-Marie Helmersson från Malung och Kicki Sandberg från Borlänge lärde sig att fläta sko- och strumpeband. Irene Dorra från Funäsdalen ledde workshopen.
  • Tio kretsar hade levererat bidrag till årets temautställning ”Bärbart”.  Ett brett tema som resulterat i kläder, smycken, väskor och mycket annat.

140 medlemmar i Riksföreningen för handvävning har under helgen varit på årsstämma i Östersund. Här fick de bland annat stifta bekantskap med storväverskan Eleonora Lindberg från Lockne och hennes fantastiska produktion.

Annons

Hon vävde ett nopptäcke till kung Oscar II och knöt en rya som ställdes ut på världsutställning i Amerika. Bland mycket, mycket annat. Eleonora Lindberg, född 1863, var en otroligt skicklig och produktiv handväverska, en kvinna som det borde skrivas böcker om.

– Jaså, tycker du det. Ja, kanske, säger Eleonoras barnbarn Elna Aronsson lite blygsamt.

Elna har fått vävintresset i arv efter mormor och är nu kretsordförande för Riksföreningen för handvävning i Jämtland.

Jämtlandskretsen har arbetat i två år med att planera stämman, som hölls i Länskulturens svarta låda, med årsmötesförhandlingar och utflykter, workshops och utställningar.

En av utställningarna handlade alltså om mormor Eleonora. Hon vävde bland annat 50 nopptäcken och 70 gungstolsmattor, och här visades några av dem. Hon knöt även rya, och en av hennes ryor blev utvald att representera Sverige vid världsutställningen i Chicago 1892. Och sen var det nära att den aldrig kom tillbaka till Sverige igen.

– Vid hemtransporten förliste fartyget. Men en del av lasten kunde senare bärgas, däribland ryan. Den har en liten vattenskada men är i övrigt välbehållen, säger Elna Aronsson.

Och när man ser den lysande gröna väggryan med sitt heraldiska mönster med ett lejon och tre kronor i mitten, är det svårt att tro att den har 118 år på nacken och dessutom tagit ett bad i Atlantens salta vågor.

Elna vet inte säkert hur det kom sig att Eleonoras rya kom med på världsutställningen, men att hennes vävkunskaper var välkända långt utanför länets gränser är helt klart:

– Mormor gick sin första vävkurs 1876, när hon var 13 år gammal, och fortsatte sedan att utveckla sin vävning på egen hand. Några år senare kom ett brev från Handarbetets Vänners vävskola i Stockholm, som tyckte att hon skulle komma ner och utbilda sig till vävlärare. Men mormor tackade nej. Hon stannade hemma och gifte sig i stället.

Eleonora födde sju barn och skötte en bondmoras alla dagliga sysslor på gården. Och vävde vid sidan om.

Och vad väver du själv, frågar jag dotterdottern Elna. Hon funderar en stund och då passar Haidy Oscarsson, som är vice ordförande i Jämtlandskretsen, på att svara i hennes ställe:

– Det finns ingenting som hon inte väver!

Elna är en representativ kretsordförande; skapar i det tysta och besitter ett gediget kunnande som ärvts från generation till generation. Och föreningen har en viktig uppgift i att synliggöra den folkrörelse som handvävningen utgör; bara i Jämtlands län finns det 72 vävstugor, men hur ofta hör man talats om dem?

Medelåldern i föreningen är ganska hög och återväxten ganska liten. Men man gör sitt bästa för att få med de yngre och bland workshopledarna på stämman fanns två unga textilare från länet som utgör goda exempel. Katarina Widegren lärde ut yllebroderi utifrån traditionen med brudkuddar i Jämtland och Härjedalen. Hanna Lindström visade experimentell vävning i udda material under rubriken ”Taggigt, spretigt och krulligt”.

Mer läsning

Annons