Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eleonora ”Nora” Lövgren

Vår älskade farmor, hon var så mycket. En flitig hand, med stickorna eller virknålen nära, sydde upp, in och ut kläder till folk i hela bygden – för en tjuga, en äggkartong eller en påse potatis.

Annons

Men hon var också så mycket mer. För oss var hon den bästa farmor man kan önska. Gräddade våfflor och bakade kubb och glöhyppen, som blev alldeles platta för hon tillsatte för mycket godsaker i smeten. Hon lärde oss att handarbeta, läste hela Kullagullaserien för oss utan att somna (det kunde inte mamma)! Men hon gjorde också sådant som inte var så självklart för farmödrar; lärde oss att ro på alla ledder, under bäckbron var särskilt spännande. Man hade alltid flytväst och vi fick lära oss att man sitter i båten! Vi kastade kottar och pinnar i bäcken och tittade med spänning när de kom flytande under bron. Hon lärde oss att ”kasta macka” och att sätta blomfrön. Lupiner var dock ingen höjdare, de grodde aldrig…

Hon var vår dagmamma, ”extramamma”, och ryckte ut när som helst. Mitt i natten kom hon i sin bil när mamma jobbade natt och pappa måste iväg i taxibilen. Vi spelade kort i timtal och hon visade hur man lägger patiens.

Vi var ute och åkte pulka. Åkte traktorslang utför hisnande backar den vintern hon fyllde 70 år. Klättrade med spänning över stora sprickor i isen på sjön och hon visade alla sina egna lekställen hon haft som barn. Hon berättade var gamla sågen stått och var de tvättade kläder i bäcken. Spännande historier som aldrig tog slut.

Hon var vår stora trygghet i tillvaron från tidig ålder och än i dag var hon engagerad i våra liv. Hon lyssnade alltid, och svarade utan ”krusiduller”. Vi hade en rak och hjärtlig relation där verkligen allt var tillåtet att prata om.

Vem ska nu berätta om allt som hände förr? Hur ska vi minnas och kunna bevara all historia hon så flitigt delat med oss? Vem ska veta vad initialerna på släktklenoderna betyder och vem det var? Vem ska lära oss att sticka hälar på yllesockorna? Hon var allt man kunde önska och lite till.

I 30 år saknade hon farfar och levde vidare utan honom, och nu är saknaden över. Det är henne väl unnat, men saknaden och tomrummet efter henne blir stort.

Nästa sommar skulle hon springa med barnbarnsbarnen på gräsmattan hemma i Brattbäcken. Inte i år, för höften hade inte hunnit bli alldeles bra. Men till nästa år, för då kan Frans också springa!

Vi är tacksamma över att vi hunnit säga allt vi ville. Hon vet hur tacksamma vi är och alltid kommer att vara. Hon kommer alltid att vara en stor del av våra liv, och finnas kvar i våra karaktärsdrag och värderingar, för hon har gett oss så mycket av sig själv.

Vi är tacksamma för allt. Sov gott!

Mer läsning

Annons