Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eirin och vävstolen återupptar kontakten efter 15 år

/
  • Nu ska vävstolen komma till heders igen. Eirin Pedersen vill skapa textila bilder,   men kanske också göra någon form av installation eller performancekonst knutet till vävandet. ”Jag har lust att lyfta vävningen till något som är konst medan det pågår”, säger hon. Foto: Håkan Luthman
  • Det är spännande att höra Eirin Pedersen beskriva sin syn på denkonstnärliga processen. Å ena sidan behovet av att bottna i en teoretisk förståelse av det hon håller på med. Å andra sidan längtan efter att slå sig lös och skapa fritt utan att fasta i givna ramar.
  • Eirin Pedersen har haft allt vävmaterial nerpackat i 15 år, mesta tidenpå en vind.  ”En stor väv som jag hade sparat blev uppäten  av mal.  Men garnerna hade klarat sig  som tur var”.
  • Hittills har Eirin Pedersen aldrig kunnat ägna sig helt åt eget skapande.


För brödfödan har det ständigt behövts andra jobb vid sidan om eller så har


hon utbildat sig. ”Men nu vill jag satsa helhjärtat på det här. Jag hoppas


kunna lämna halvtidsjobbet som bildlärare på högstadiet efter sommaren”.
  • ”Det är  i garnerna jag har min färgpalett”, säger Eirin Pedersen.

Eirin Pedersens norska oppstad-vävstol har legat nerpackad i 15 år. Nu har den packats upp igen.
– Det ska bli spännande att se om vi har någonting att säga varandra, vävstolen och jag, säger Eirin.

Annons

Under fjolåret skrev vi här på LT:s kultursida om Eirin Pedersen flera gånger. Vi besökte hennes utställning på Härke Konstcentrum, där hon bland annat visade installationer bestående av 1 136 hopknycklade modellteckningar och en strimlad doktorsavhandling. Vi hälsade också på i hennes trädgård i Järpen, där hon tillsammans med nio andra kvinnliga konstnärer genomförde projektet ”Bastionen 1”.

När vi nu åker till Järpen igen är det för att kolla in vad som händer inne i det stora gamla huset på von Kroghs väg, där Eirin är fast bosatt sedan ett par år tillbaka.

Hon är uppväxt Järpen och hade väl inte trott att hon skulle återvända.

– Men så blev det här huset till salu 2001, precis när jag hade sålt min lägenhet i Oslo för att kunna finansiera min doktorsgrad i konstforskning.

Eirin köpte huset billigt och fick en tillflykt att pendla till när boendet i ateljén i en gammal chokladfabrik blev för spartanskt.

– Och när jag fått min doktorstitel kändes det som om ett långt kapitel i mitt liv var avslutat och då föll det sig naturligt att lämna Oslo.

– Jag var dessutom så trött på att bo i betong. Kroppen min behövde bo i ett trähus.

Huset har fyra lägenheter och Eirin bebor den största av dem. Här inredde hon redan från början en ateljé för teckning och måleri och det senaste året har hon byggt om ett rum för vävstolen – den stora upprättstående bildvävstolen som var så betydelsefull när hon började sin konstnärsbana i början av 1980-talet.

Hon hade pluggat antropologi i Stockholm och kommit in på en forskarutbildning i ämnet när lusten att uttrycka sig i bild tog överhanden. Så hon flyttade till Oslo och började om från början. Utbildade sig textilt, eftersom hon längtade efter att väva.

– Att göra allt från början – karda, spinna, färga – blev ett sorts återtagande av ett textilt ursprung. Och ett sätt att möta min mamma och andra skapande kvinnor i släkten, som inte vävde men väl stickade och broderade.

Handvävning har alltid haft en stark ställning i Norge och ur de gamla åklerna (mönstrade väggkläden) utvecklades en bildvävnadstradition med ett alldeles speciellt uttryck. Bildvävarna stod för sig själva som just textil konst i stället för ett försök att efterlikna måleri.

Eirin såg, lärde och inspirerades av namnkunniga textilkonstnärer som Hanna Ryggen och Synnøve Anker Aurdal. Vävde mycket, sålde en del.

– Men så kom jag till en punkt där det inte räckte att skapa textila bilder. Jag måste gå till botten med bildskapandet och började teckna.

Ur tecknandet uppstod i sin tur ett behov av att kunna förstå och reflektera teoretiskt runt konsttraditionen och det egna skapandet. Teori blev ett sätt att ordna erfarenheten och ge perspektiv på det hon höll på med.

– Det var då jag började med konstforskning. Inte med sikte på en akademisk karriär utan enbart för min egen konstnärliga utveckling. Jag behövde lära mig att tänka.

Så småningom ledde studierna ändå till en doktorsavhandling vid Oslos arkitekturhögskola. Så när Eirin flyttade till Järpen för att verka som konstnär igen var det med en stabil teoretisk grund att stå på.

Här har hon tecknat, gjort installationer och performancekonst, undervisat ungdomar och vuxna – men vävstolen har fått ligga. Fram tills nu.

– Att plocka fram den igen känns både spännande och gruvsamt. Det ska bli intressant att se om något i vår relation har ändrats av allt det jag gjort sedan vi sist talades vid.

Än så länge står vävstolen där ganska naken, endast nödtorftigt skyld av varpflätorna som hänger över översta bommen. Den riktigt ropar efter att bli trädd med det grova vita fiskegarnet och fylld med inslag från de färgade nystanen i alla tänkbara nyanser.

– Det är i garnerna jag har min färgpalett, inte i målarfärgen, säger Eirin.

Genom att hon friskt blandar material – sytråd, konsilke, ullgarn, koppartråd – och väver med många trådar samtidigt blir möjligheterna att variera färgerna oändliga.

– Här har jag blandat upp till åtta olika trådar i samma inslag, säger hon och visar en stor väv som är kvar från hennes förra väv- period och som nu pryder väggen i vardagsrummet.

På väggarna i vävrummet har hon hängt upp ett antal bilder som skulle kunna omsättas i bildväv. Här finns ett bland annat färgstarkt collage av veckotidningsbilder och några akvareller i milda, ljusa toner.

– Fast det kan också bli en väv helt i svartvitt, säger Eirin eftertänksamt medan hon plockar upp alla de röda, blå och gula garnnystanen som vi på fotografens begäran hällt ut på golvet.

LT ber att få återkomma och berätta vilket det blev.

Mer läsning

Annons