Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dubbla budskap fällde Anna Kinberg Batra

Annons

Hon valdes till partiledare i ett slutet rum. Ingen debatt, bara ett liberalkonservativt arv hängandes över axlarna och ett tomrum efter en populär partiledare att fylla.

Inför öppen ridå motades hon tre år senare bort från partiledarposten.

Ironiskt nog gjorde Anna Kinberg Batra (M) sitt bästa framträdande i samband med att hon meddelade sin avgång. Hon tvingades avgå men hon gjorde det med värdighet, till skillnad från de partikamrater som öppet krävt hennes avgång i ett internt drev vi inte har sett motsvarighet till i modern svensk politik.

Men det finns en välbekant dramaturgi i Anna Kinberg Batras uppgång och fall. Om något speglar den vår tids personfixering i politiken.

En tendens för missnöjda inom de egna leden att skrika "Avgå!" när något inte går som önskat. Som sviktande opinionssiffror, till exempel. Eller när karisman inte är där, när "oneliners" inte träffar rätt eller leendet är för stelt.

Det är så mycket lättare att fokusera på en person i stället för politiken bakom.

Moderaternas problem är mycket större än Anna Kinberg Batra. Självklart är partiledaren ytterst ansvarig för sitt partis framgångar - eller bristen på dessa. Men om den ideologi som partiet baserar sin politik på är motsägelsefull i sig, så kommer partiledaren alltid att väga mellan två ben.

Anna Kinberg Batras otydliga partiledarskap är resultatet av ett parti som gått vilse i sina två ideologiska arv.

Och det är där historien om Anna Kinberg Batras uppgång och fall både börjar och slutar. Vem som nu än tar över efter henne kommer att stå i samma ideologiskt motsägelsefulla partikultur.

Liberaler och konservativa samsas i samma parti inom Moderaterna, lite på samma sätt som både socialister och socialliberaler ryms inom socialdemokraterna. Skillnaden är att Moderaterna varit bättre på att hålla de egna falangstriderna bakom stängda dörrar.

I första hand är det migrationspolitiken som fört fram Moderaternas ideologiska konflikt i ljuset. Där traditionella, konservativa moderater kritiserar globaliseringsivrare och söker stöd för nationella regleringar, där driver partiets nyliberaler på för öppna gränser. Både vad gäller kapital och människor.

Med Fredrik Reinfeldt tog partiet en tydlig nyliberal riktning och därmed ett steg bort från de konservativa rötterna. Men den tysta kritiken mot hans "öppna era hjärtan-politik" från framför allt de konservativa partiföreträdarna ute i landet lades omedelbart i knäet på Anna Kinberg Batra.

Hennes tvekande steg fram och tillbaka mot Sverigedemokraterna kan inte läsas ur ett annat perspektiv än att hon försökt tillfredställa alla delar i partiet. Med resultatet att ingen egentligen vetat var partiet står i frågan.

Partiets opinionsras måste också läsas ur det perspektivet: Konservativa moderater som gått till SD och nyliberala öppna gränser-förespråkare som gått till Centerpartiet.

Anna Kinberg Batra öppnade dörren till Sverigedemokraterna och ville gärna samarbeta med dem i riksdagen, om än inte bilda regering.

Det var ett budskap lika dubbelt som Moderaternas egna ideologiska arv.

Och det kostade henne jobbet.