Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Du kan det här

Annons

Nu står vi tillsammans längst uppe på toppen av den stora kullen.

Bra jobbat, alla!

Vi har kämpat så bra att det redan har börjat slutta lite lätt utför och det kommer att fortsätta så, det vet ni va?

Vårvintern närmar sig. Det kommer att bli lättare och lättare dag för dag, vecka för vecka nu.

I det här skedet vet vi att ljuset kommer att vinna i år också.

Och så har vinter-OS börjat.

Jag har varit på plats och jobbat på två OS men den här gången tackade jag nej till att åka. Tre veckors jobb i Ryssland lockade inte tillräckligt.

Någonting säger mig att den arbetsmässiga uppförsbacken är något helt annat än kullen jag beskriver i början av den här texten. Den ryska kullen är ganska brant och stenig och jag har inte tillräckligt mycket mental träning bakom mig ...

Att få en skymt av mina barn varje dag i stället för att flytta in i ett ryskt presstält vägde över den här gången.

Det här med att våga tacka nej är nog ett ålderstecken.

De börjar ju dugga tätt nu – de där påminnelserna om att tiden går.

Runtomkring mig blir till exempel folk äldre och äldre, vilket är lite svårt att ta in.

Förra veckan fyllde en av maktspelarna på TV4, Jens Tolgraven, 50 år.

Om ni inte hörde och såg honom i TV 4:s hockeysändningar förr om åren, så kanske ni hörde honom på Radiosporten innan dess. Nu jobbar han i alla fall i kulisserna som chef.

Och så har han fyllt 50, vilket är obegripligt!

Jens har betytt mycket för mig, särskilt i början av min karriär och jag ska berätta varför:

Han jobbade på TV 4 när jag kom som ny. Då var vi båda två 18 år yngre än i dag och jag var supernervös och mån om att göra bra ifrån mig.

Jag tittade mig runt omkring, noterade hur killarna gjorde (det fanns bara killar på Sporten då) och försökte göra likadant. Det gick inte alltid så bra. Jag kämpade för att härma killarnas stil och använda samma typ av språk som de. Jag jobbade ibland tvärsemot min magkänsla för att försöka passa in.

En gång skulle jag åka till Gävle och göra en hockeymatch med Brynäs. Jag var nervös och frågade Jens hur jag skulle göra. Vilken vinkel ville han ha på jobbet? Vilken spelare kunde vara bäst att intervjua efter matchen?

Han svarade : Det där bestämmer du själv. Du kan det här. Jag litar på dig.

Det blev inget långt Brynäsjobb i Sporten den kvällen. Men det blev mitt bästa dittills på jobbet.

Sen dess har jag ofta tänkt på de där orden och tagit fasta på dem när jag tvekat.

Till alla er som står i början av er karriär; Jag önskar att en Jens passerar också längs er väg och kan berätta det som alla behöver höra:

Du kan det här.

Du avgör själv.

Jag litar på dig.

Om ingen säger det till er så får ni säga det till er själva. Det funkar också.

Och det passar ganska bra nu när vi tillsammans står på toppen av den stora kullen och blickar ut över vårvintern och ljuset.

Det kommer att bli bra det här!