Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Drömskt och gåtfullt 1800-tal i skicklig helhet när Norrdans gästar

Annons

Det är som om Exercishallen Norr, med sitt blekgrå långsmala rum, finns till enkom för att vara scenrum till Norrdans uppsättning "In the middle of nowhere" som gästspelar där till och med lördag. Scenrummet är avdelat i två halvor med en vägg emellan och publikplatser på båda sidor väggen. Samma skeende upprepas efter pausen men publiken byter sida och får se det som tidigare doldes bakom väggen.

Dansarna och de ljud de skapar rör sig mellan de båda scenrummen och historien får en annan botten när man ser den andra gången från ett annat perspektiv. Så är det tänkt, och delvis fungerar det också så – även om jag faktiskt önskar att jag fått se de två skeendena i omvänd ordning.

Kostymen och historien med sina drag av melodram signalerar 1800-tal och min omedelbara association är Jane Campions "Pianot". En svartklädd Stacey Aung i bahytt med sorgeflor och magnifik klänning, går ombord på ett fartyg. Bord och trappavsatser bildar landgångar och en golvyta i rörelse, ett däck där allting sakta rör sig från ena sidan till den andra. Färgskalan går från svart till vitt över flera grå nyanser.

Genomförandet är drömskt med den sortens långsamhet som finns i ett sovande tillstånd där fötterna rör sig men kroppen är på samma plats och två platser kan vara en. Där en trappa plötsligt slutar i intet och golvet försvinner under fötterna. En oro i det dova underliggande mullret. Det finns en gåtfullhet i scenupplevelsen som jag inte är helt klar med i skrivande stund. Något mer än triangeldramats kärna.

Utan att avslöja för mycket så påverkar händelserna i den ena delen av scenrummet förloppet i den andra delen. Men för mig ligger den största behållningen inte i att koppla samman de två skeendena utan i det otroligt skickliga genomförandet. Dansen blir i sin långsamhet skulptural men bygger också ljudbilder. Klackar och knäskålar slår slag som genljuder, Fanny Barrouqère och Leila Verlindens avancerade klockspel är rörelse som blir till exakt melodi. Ljuden som inte tar hänsyn till mellanväggen blir också en påminnelse av händelserna som jag just nu inte ser.

En annan gåtfullhet gömmer sig i den mycket tunnsådda publiken. Men som tur är ges en ny chans att se "In the middle of nowhere" i Östersund. I dag, fredag, ges den som skolföreställning och på lördag arrangeras ännu en offentlig föreställning lördag. Gå dit, tycker jag.