Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen om att ligga och dra ogräs

Annons

Jag saknar mitt ogräs. Jadå, jag vet att det är vinter nu och att det inte kan gro och spira just nu. (Det skulle egentligen nog kunna spira inne hos mig om jag var hemma tillräckligt mycket för att sköta om växter i och för sig men jag är ju inte det …) Nej, jag saknar mitt trädgårdsland, både bildligt och bokstavligt. Just nu lever jag inte så. Jag bor i betongen, jag arbetar och gör viktiga vuxensaker, jag kramar barnen och rullar i snön. Men jag odlar inte min trädgård. Och det är absolut ett av livets faser och det går inte just nu att bo på landet och jag måste ju försörja mig och ta hand om barna och jag har inte råd att ha ett sommarställe och och och.

Men jag saknar ändå mitt ogräs. Och jag tillåter mig att bara längta och sakna det. Jag tillåter mig att dväljas i en längtanväntan. (Kommer ni förresten ihåg att det fanns en figur i TV programet Vilse i Pannkakan med Staffan Westerberg som hette LängtanVäntan?)

Jag är i den här känslan, jag känner att detta visst är ett av mina grundläggande behov och jag låter det vara så. Nu vet jag att det låter som om jag just gått en svindyr kurs i Mindfullness och blivit sådär härligt närvarande i varje enskilt nu. Men det har jag inte. Jag har nog bara blivit äldre tror jag.

Detta är min stora present till mig själv! (Och kanske någon av er) Jag har äntligen kommit på att man inte måste förtränga det man inte praktiskt kan tillfredställa eller förverkliga. Man kan gå in i sin längtan, få syn på den, bejaka den. Och så kan man tänka: en dag, Katti, då ligger du där och drar ogräs, för det är det du tycker så mycket om. Jag har äntligen förstått att drömmar inte måste kasseras eller förpassas till ett rum långt bakom hjärtat dit bara jag kommer in. Tänk att det måste ta 45 år. Men hellre det än 75.

Nu har kanske alla ni läsare sköna trädgårdsland som ligger där i tjäle nu under snön och väntar på att få gro igen. Ni kanske hatar insikten om att det kommer bli en ny odlingssäsong, med en jäkla massa ogräs och en massa måsten. Men då är det kanske dags att ni förstår att er längtan är att gå till ICA och handla grönsakerna. Och njuta av det faktum att någon annan lagt sin möda på att driva upp dem. Min poäng är att det är skönt att släppa taget om bilden av sig själv. Bilden av vad man måste vara och göra.

Och ni kanske är sådär befriade redan. Ni kanske just nu när ni läser det här kommer på att ni nog ska skrota trädgårdslandet faktiskt, och lägga asfalt där istället. (För ni drömmer om en shysst basketplan).

För mig är det här dock nytt. Det här innebär ju att jag går omkring med mina drömmar runt hjärtat och låter dem gro där. Jag måste inte styra upp det precis nu. Det räcker att hjärtat och jag vet. En dag blir det så.

Och under tiden kan jag så mycket bättre njuta av betonglivet. Arbetslivet. Stadslivet. För sen kommer ogräslivet; ett mycket friare och vildvuxnare liv där saker frodas lite som de vill.

Nej, nu känner jag starka tendenser att jag snart måste förverkliga det här ogräslivet i alla fall.

Så var det med den mindfulnessen! Jag är hopplös, jag vet.

Eller så är jag bara en handlingsmänniska och det är det jag måste bejaka och förstå. Man kanske kan ha ett litet ogräsland i vardagsrummet?

Mer läsning

Annons