Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Disharmonisk och överröstad poesi

/
  • Till en början har Jonathan Johansson noll publikkontakt med den lilla publiken men sen ler han åtminstone. Foto: Ulrika Andersson

Jonathan Johansson

Zig Zag

Fredag

Annons

Låt oss konstatera följande. Zig Zag suger som konserttält. Jag tror aldrig att jag sett en spelning med bra ljud där, hittills. Och mycket riktigt, instrumenten är i oharmoni även när Jonathan Johansson kliver på. Och det är synd, kalla det gärna katastrof. Man hör nämligen inte ett ord av låttexterna.

Texterna, som fick recensenterna att kalla honom Sveriges stora pophopp när han tidigare i år släppte den elektroniska popskivan ”En hand i himlen”. Likt Olle Ljungström bäddar han in publiken i en suggestiv värld där det experimentella soundet domineras av 80-talssynthen och där texterna, ofta drypande av existentiella funderingar, får tala.

I kväll är skåningen, som tillbringat alla somrar i Kaxås sedan han var liten, ganska nedtonad. Till en början har han noll publikkontakt med den lilla publiken, förmodligen Sonics mest trogna läsare, men sen ler han åtminstone.

Jag hade velat se Jonathan Johansson på Tutti Frutti-scenen i skymning, eller till och med sen natt, och med en bas som inte överröstar allt annat. Höra meningar som: ”Över taken slocknar stjärnor vi inte visste fanns/vi kan en del om ensamhet och håller i varann.” Det är banne mig ren poesi.

Mer läsning

Annons