Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det var som i en spionthriller

Annons

Härom dagen var jag i ett trängande behov av en ny toalettstol. Den gamla hade gjort sitt. Den var utsliten och det var hög tid att byta bort den. Eftersom jag är ganska nybliven läg. äg. – alltså jag har skaffat en bostadsrätt, så är det inte längre bara att ringa hyresvärden för att få allt fixat utan vare sig ansträngning eller kostnad.

Men att det skulle vara som att köpa en  jorden-runt-resa med stopp vid varenda mjölkbrygga kunde jag inte ens i min vildaste fantasi ana. Min antika Gustavsberg visade sig när det gällde inte vara mycket att lita på. Jag trodde att det var standardmått. Att det skulle vara lika lätt som att köpa en liter mjölk att skaffa en ny. Trots alla vedermödor så går inget upp emot när jag och Lotta på vår toaodyssé hamnade på en affär som var så hemlig att det innersta på CIA:s högkvarter i Langley, USA skulle verka offentligt som kortregistret på ett bibliotek.

Försäljaren kom, var så där jättetrevlig och frågade vad vi ville. Vi förklarade. Han nickade och sa åt oss att hänga med till ett rum där det fanns oändliga rader av toastolar.

Jag och L tittade på varandra, gemensamt helt på det klara med att vi kommit rätt. Vita och glänsande, inpackade med firmatryck på emballaget. Så vackra att bara den värsta bärsärk skulle komma på tanken att göra sina behov i nån av dem. Nu var bara frågan vilken som skulle bli min. Jag var som sagt i ett stort behov av en stol, men jag kunde ju inte betala hur mycket som helt. Några tusen var jag beredd på, men jag måste ändå veta vad de kostade. Så jag frågade.

"Nä, det kan jag inte säga", svarade säljaren som till förstone verkat så tjänstvillig.

Jag och L fortsatte som om vi inte hade hört vad han sa och undrade om vi kunde få titta på en.

"Nej, det går inte".

Konstig affär, men vi fortsatte ändå och verkade exakt så korkade som vi kände oss. Vi frågade lite om priserna igen.

"Jag vet inte vad de kostar och även om jag visste kunde jag inte säga".

Det var som i en film – en spionthriller, där skurken väser ur mungipan:

"Om jag talar om det måste jag tyvärr döda er".

Det verkade inte bli nån affär och jag tänkte mig framtiden tillsammans med min gamla Gustavsberg. Inte så angenäm.

Efter ett tag när vi var på väg ut började det gå upp för oss vilket slags ställe vi var på. Det var ingen vanlig affär. Det var en sån där affär där affärer gör sina affärer. Det var alltså inget ställe där vanligt folk utan kundnummer kunde handla.

Vi åkte vidare till en annan butik. Där hade de priserna angivna och ingenting var så hemligt.

Trots att det mesta handlade om hemlighuset.

Annons