Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det var en lycklig slump att det blev vi”

/
  • Åsa och Alf har varit gifta i 49 år och tycker inte att kärleken förändrats mer än att det numera spelar mindre roll att komplicera saker. ”Vi är bästa vänner och det är väl det förnämsta man kan vara i ett förhållande” säger Åsa.
  • Emma och Kristian delar både jobb och hemmaliv men skulle inte vilja ha det på något annat sätt. ”Visst blir det mycket vardag, men det krävs bara att vara ifrån det ett kort tag för att sakna det” säger Kristian.

Oavsett om man väljer att kalla det kärlekens högtid eller kommersiellt jippo läggs ett litet skimmer över just den 14 februari. Celine Dion och Elton John myser lite extra i radion, några fler blomvaser plockas ner från skåpen och de lyckliga paren syns lite tydligare. LT tog pulsen på två av dem, ett 25 årigt och ett 85-årigt, frågade hur de träffades och lät dem berätta om livet tillsammans.

Annons

Kristian och Emma Elfvendahl träffades för första gången för ganska precis fem år sedan. Idag är de gifta och har två barn.

De träffades på krogen några gånger genom en gemensam kompis. Sedan sågs de på restaurangen där Kristian jobbade, eftersom det var stället där Emma och hennes kompisar brukade hänga.

– Det var nog jag som spanade in Emma först och tog kontakt, jag fastnade för henne för att hon var så energifull, säger Kristian.

Fast det var egentligen slumpen som avgjorde att det senare blev de två på riktigt. Emma blev gravid och de bestämde sig för att flytta ihop och pröva om det fungerade, vilket det bevisligen gjorde. För deras del har det bara varit en fördel att de flyttade ihop så pass tidigt. Oupptäckta sidor har snarare förstärkt det som fanns från början än trubbat av det. De tror också att det kan vara lättare att anpassa sig när man är ung, men då måste man ju förstås vara beredd att göra det också. Att ställa upp för varandra och att kunna tillgodose den andres behov tror de är viktigast i en relation, oavsett om man är tjugo eller sextio år. Själva är de rätt lika och har ungefär samma värderingar vad gäller hem och jobb.

– Fast Kristian städar först när smutsen fastnar på strumporna så jag brukar hinna städa innan det. I och för sig är det han som lagar mat hemma så det känns ganska jämt ändå, säger Emma.

När de träffades jobbade de på olika tider och hade inte så mycket tid för varandra, nu jobbar de på samma jobb och är tillsammans nästan jämt. Något som kan vara påfrestande, men går bra så länge det finns några avbrott från det vanliga. Ibland behöver man vara ifrån varandra ett tag bara just för att uppskatta det man har och sakna det, menar de.

På frågan om de firar Alla hjärtans dag tittar de på varandra, skrattar lite och säger att de mer eller mindre bestämt sig för att skippa det.

– Det är överreklamerat och mest för att vi ska konsumera. Spontan romantik är bättre, åka iväg någonstans själva ibland för att bryta vardagen till exempel, säger Kristian.

Emma verkar hålla med i det resonemanget och tillägger att det heller inte är särskilt svårt att köpa spontana presenter.

– Går jag in i en affär så har jag hellre lust att köpa något till Kristian än till mig själv. Det är ju honom jag tänker på.

Alf och Åsa Josefsson lekte tillsammans som 5-åringar. Trettio år senare träffades de igen och gifte sig. Nu firar de snart guldbröllop.

De bodde grannar när de var små, men flyttade sedan åt olika håll. Deras vägar möttes igen långt senare. Alf, som flyttat från Stockholm tillbaka till Östersund, arbetade som chef på SJ där Åsa sökte jobb.

– Vi blev goda vänner genom arbetet. När det blev förälskelse av det är svårt att säga, säger Åsa och tittar på Alf som glatt fyller i att ”Ja det bara blev så”.

Åsa hade en son sedan tidigare som direkt tog till sig Alf och tyckte att han skulle fria till Åsa. Så blev det, och de hann bara vara förlovade i en dag innan giftermålet. I största hemlighet skulle det ske, endast prästen, kantorn och två vittnen var med. Trots det fick de 33 telegram med gratulationer på bröllopsdagen.

– Vi tyckte inte att vi skulle göra så stor sak av det bland arbetskamraterna men de fick reda på det ändå genom en annons om lysning i tidningen, säger Alf som inte tycker att det varit något problem att vara gifta och jobba på samma arbetsplats.

– Dessutom var det ju så fiffigt ordnat att jag var Åsas chef på jobbet och tvärtom hemma.

Deras största gemensamma intresse har varit att resa, vilket det blivit en hel del av under åren.

– Det är jag väldigt glad över. Det är så roligt att läsa om en plats och veta att vi varit där, säger Åsa och berättar om en gång när de kom bort ifrån varandra på en utlandsresa. Det var becksvart och hon var ensam på en buss, men var egentligen aldrig orolig.

– Jag bara visste att det inte var någon fara för Alf skulle se till att han hittade mig. Det är det finaste med honom, att det alltid känns tryggt.

Nu har de varit gifta i 49 år, delat livets upp och nedgångar, alltid varit bästa vänner och samtidigt ett kärlekspar. De tror att de överfört sina bästa egenskaper på varandra och slipat bort de mindre bra.

– Visst kan det komma smolk i bägaren ibland, förr kunde det uppstå diskussioner men i den här åldern inser man att det inte är värt att komplicera saker. Det gäller att behålla en innerlighet. Utan hänsynstagande, vänskap och trohet går det inte att behålla ett äktenskap.

Innerligt verkar i alla fall paret Josefssons äktenskap vara. Hemma hjälps de åt med det mesta, skrattar mycket åt småsaker och vet precis var de har varandra. När Alf tar på sig jackan för att bege sig till datakursen han är ledare för frågar Åsa om de kanske ska göra ett undantag med att vinka hejdå idag.

– Jag brukar nämligen alltid vinka till honom i fönstret när han går hemifrån, förklarar hon sedan.

Mer läsning

Annons