Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det ideologiska vägvalet

Inför valet har några av landets större nyhetsredaktioner (DN, Svd, Ekot) avdelat personal för att granska sanningshalten i politikernas utspel.

Annons

Är det riktig t att socialbidragen ökar? Stämmer det att den rikaste procenten fått lika mycket i skattesänkningar som en fjärdedel av den totala befolkningen? Journalisterna går tillbaka till källorna och gör det jobb som den vanliga medborgaren inte har en sportslig chans att hinna med. Det skulle vara en heltidssysselsättning att kolla upp riktigheten i alla uppgifter som politikerna kastar fram och tillbaka.

Problemet med siffror och statistik – förutom att de är lätta att missbruka – är att de har en tendens att skymma den viktigare och grundläggande frågan. Ett exempel är rut-avdraget som diskuterades flitig under försommaren och där debatten drabbades av rena sifferfrossan; såväl förespråkare som motståndare till den skattesubventionerade städrabatten formligen vältrade sig i statistikuppgifter i sina försök att övertyga opinionen. Antalet rut-avdragare fördelades mellan inkomstgrupperna som därefter ställdes mot inkomstgruppens relativa storlek av den totala befolkningen vilket visade… och man kan ju undra hur många som fortfarande lyssnade uppmärksamt.

Politik handlar inte om vem som kan presentera de bästa uträkningarna . Politik handlar om värderingar och samhällssyn och det är vad höstens val borde handla om.

För Socialdemokraterna är det helt nödvändigt att ta avstamp i det ideologiska vägvalet mellan höger och vänster. Fredrik Reinfeldt kan alltid säga att han har gett förvärvsarbetaren 1 500 kronor mer i månaden, ett tungt argument för den överbelånade mittenväljaren. Mona Sahlin kan aldrig toppa det, hennes alternativ måste handla om vilket land vi önskar oss på sikt snarare än omedelbara effekter i den egna plånboken.

Ska den offentliga sektorn förvandlas till en butik, reglerad inte av demokratiskt valda politiker utan av marknadens lagar? Ska tillgången på sjukvård utgå från behovsprincipen eller köpkraftsprincipen? Är valfriheten att välja mellan tio olika husläkarmottagningar i innerstaden viktigare än att alla har tillgång till riktig vård? Vad betyder ökad jämlikhet för allas välmående? Svaret på dessa frågor hittar man inte i någon statistikdatabas, de måste sökas djupare. Man kan inte räkna fram solidaritet med hjälp av miniräknaren, det är en känsla som måste väckas.