Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här har vi sett förr

Film: Mao´s last dancer

Genre: Drama

Premiär: 3 september 2010

Med: Chi Cao, Bruce Greenwood, Kyle MacLachlan med flera

Regi: Bruce Beresford

Speltid: 1 tim 57 min

Censur: Barntillåten

Annons

Bruce Beresford har kammat hem ett och annat pris i sina dagar. 1989 fick hans film "På väg med miss Daisy" fyra Oscarsstatyetter, däribland den finaste av dem alla - den för årets bästa film.

Men det var trots allt 21 år sedan. När den nu 70-årige Bruce Beresford återigen kavlar upp ärmarna för att göra storslagen film med hög snyftfaktor känns resultatet tja, old school.

"Mao's last dancer" är faktiskt såpass konventionell att man i princip kan räkna ut hela handlingen utifrån de första fem minuterna av filmen. Bortkommen kines med Mao-märke på den fula kostymen anländer till USA, chockas och förförs av rikedomen och friheten i det nya landet. Snabbt klipp tillbaka till hans barndoms Kina: fattig, men kärleksfull familj, stenhård träning på en dansskola som övervakas av självaste Madame Mao.

Resten hajar en någorlunda intelligent filmpublik med lillfingret.

"Mao's last dancer" bygger på en självbiografi skriven av dansaren Li Cunxin och följer slaviskt dennes framgångssaga. 1979 fick Cunxin delta i USA:s första kulturutbyte med det kommunistiska Kina, träffade en amerikansk kvinna och hoppade av till väst.

Rollen som Li Cunxin spelas av tre skådespelare i olika åldrar, alla skickliga dansare. Mest utrymme får Chi Cao, dansare från Birmingham Royal Ballet, som gestaltar Li i vuxen ålder.

Det lär knappast delas ut några Oscarsstatyetter för skådespeleriet över lag, de flesta dansar helt enkelt bättre än de skådespelar. Bara Bruce Greenwood skiljer sig från mängden. Med charmig naivitet spelar han koreografen och Kinavännen Ben Stevenson, som tog Li Cunxin till USA, men inte fullt ut förstod hur svår hans situation var.

Bruce Beresford känns i dag som en rätt ospännande regissör. Men som en sliten trollkarl vet han hur han ska få publiken att dra efter andan trots att det bara är den gamla vanliga kaninen eller duvan som dras fram ur hatten. Lite snyft och lite snygg dans räcker kanske för att göra biopubliken nöjd.

Annons