Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det går inte bra för Sverige

Annons

När Anders Borg på torsdag ska redovisa regeringens vårbudget lär han inte säga att ”det går bra för Sverige”. Men finansministern vill säkert ta chansen att ingjuta lite hopp hos pessimister och andra dysterkvistar som har blivit ofrivilligt bidragsberoende under krisåren och som har svårt att se de så kallade ”ljusglimtar” som tydligen ska finnas där ute. Kanske Borg har förberett en ny fyndig liknelse på det beprövade vädertemat, efter svinkyla och vargavinter väntar sommar; värmen och ljuset nalkas.

När man lyssnar på borgerliga politiker som förbereder sig för valrörelse kan det verka som att krisen är över. Och det är klart, jämför man oss med andra europeiska länder – och det gör Fredrik Reinfeldt och Anders Borg! – kunde läget ha varit betydligt sämre. Om 2009 var året då finanssektorn stod på randen till kollaps är 2010 året då stater riskerar gå bankrutt. Krisen är inte över, inte på långa vägar, den har bara hittat nya offer.

Firma Reinfeldt och Borgs jämförelser mellan å ena sidan Sveriges situation och Greklands, Storbritanniens och Portugals å den andra är tacksamma eftersom de senare dras med svindlande underskott. Men jämförelserna är bara billiga försök att dölja ett fiasko. Sverige är också ett sorgeexempel.

Vi gick in i krisen med starka statsfinanser, överskotten var stora, borgerligheten hade tagit över ett ”dukat bord” som Göran Persson lite bittert uttryckte det efter valförlusten. Det fanns utrymme för kraftfulla motåtgärder för att lindra krisens effekter.

Men borgerligheten hade bokat en date med sina kärnväljare; den en (1) procent av befolkningen som tjänar mest, ungefär 50 000 personer, har genom regeringens försorg fått dela på 3,6 miljarder (riksdagens utredningstjänst). Under samma tid har 100 000 personer förlorat sina jobb.

Regeringen vet att berätta vad vi har fått – en dryg tusenlapp till varje arbetare – men de nämner aldrig vad vi har förlorat. En offensiv arbetsmarknadspolitik, ett snabbt stöd till kommunerna som hade säkrat den offentliga sektorn, en anständig a-kassa.

När Anders Borg äntrar riksdagens talarstol på torsdag kommer han säkert att skrodera om Sveriges försprång. Däremot kommer han inte att prata om allt som vi har gått miste om. Och det är inte lite.