Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det gäller att vara perfekt

Annons

Perfekt. Det gäller att vara perfekt. En ska vara den perfekta föräldern, den perfekta vännen, den perfekta partnern och den perfekta yrkesmänniskan.

Hemmet ska vara stiligt stajlat och oklanderligt rent, en ska dricka lagom mycket och laga hälsosam mat. Kroppen ska vara i fin form och hjärnan likaså. Barnens näsor ska helst inte rinna och räkningarna betalas i tid. Pengar ska det finnas på kontot, middagar ska arrangeras och frisyren ska vara välskött.

Helst ska du veta vart är vi på väg redan på tio poäng och alla älskar väl en rolig person. Förutom det är det fint att hänga med i det kulturella och engagera sig i viktiga frågor, kanske baka sitt eget bröd och renovera något torp. Men jag orkar inte med det där längre. Så här sitter jag helt oförädlad med luggen långt över ögonen, på underkroppen mysbyxor och under köksbordet så mycket bös att det säkert skulle gå att skrapa ihop en hel festmåltid.

Härom dagen tänkte jag att det vore skönt att sprängfylla frysen med falukorv och aldrig mer laga något annat. Typ. För jag finner inte tilläcklig tid för att framhärda det perfekta livet, eller ork för den delen. Upplever nästan varje dag en kamp mot klockan där stressen kickar igång redan då väckarklockan ringer. Oj! Nej! Upp! Ät din gröt! Vi blir sena! Ja just ja barnen ska åka skridskor idag, hade glömt – satan! Och så fortsätter det på den inslagna vägen.

På jobbet är det nästan alltid kul och då går ju tiden som bekant undan och så råkar en titta på klockan som orimligt nog hunnit bli 16:20 och jag måste springa till tåget. Egentligen är hemresan den lugnaste stunden på dagen. Ser det som en fröjd att åka kollektivt, då struntar jag i mail som droppar in och stoppar i stället näsan i en bok. Det är skönt. Sedan ska det hämtas ungar på två olika förskolor med allt vad det innebär och har vi tur lyckas jag få upp maten på bordet runt halv sju. En timme senare ska ovan nämnda mat vara uppäten, ungarna sanerade, sagorna lästa och lamporna släckta. Barnens lampor alltså. Och just här lyser också min inre lampa något svagare. Jag känner mig trött. Men då är det kastrullernas tur att få lite moderlig omsorg, och så ska ju golvet dammsugas, inköpslistor skrivas och så är det det där företaget jag driver som tydligen kräver sitt.

Vid elva har jag vikt färdigt tvätten/inte vilat en sekund och ramlar huvudstupa i säng. Innan jag somnar tänker jag på allt jag måste göra i morgon och till helgen och nästa vecka. Ja så kan det se ut en dag i mitt liv, håll till godo. Och med det sagt konstaterar jag ytterligare en gång att det finns inte tid att framhärda det perfekta livet, eller ork. Så nu försöker jag rationalisera bort saker, träning till exempel har jag bara ett vagt minne av och jag minns knappt sist jag hängde i gäng, i frysen ligger fiskpinnar och på bänken står hushållsassistenten och dammar igen.

Ibland surnar jag ur på våra barn och prenumerationen på morgontidningen har vi sagt upp. Jag är i mitt livs sämsta form, åtminstone fysiskt men inte ens det orkar jag bry mig om. Med en intensiv arbetsperiod såväl bakåt som framåt i tiden och en ettåring som precis gått in på tredje veckan med fyrtio graders feber har jag släppt garden på en hel massa områden jag tidigare värnat. Jag tycker inte om det alla gånger men har insett att jag måste för att inte gå sönder. Är inte det en alldeles perfekt insikt?